Julianna Barwick är stor dramatik och avskalad sorg på samma gång

12 juli 2020

Trösten finns i rösten. Så enkelt, närmast banalt, kan man väl sammanfatta Julianna Barwicks musikaliska gärning. Uppvuxen i Louisiana med en kristen familj besökte hon kyrkan några gånger i veckan och i kyrkokören föddes hennes fascination för den mänskliga rösten.

Från slutet av 00-talet har hon sedan byggt dramatiska, sorgliga symfonier – det känns förminskande att kalla dem för låtar – genom att loopa röster, både sin egen och andra, och skapa ett slags vokal väv. Det låter som valsångs-new age möter Cocteau Twins, som Jóhann Jóhannsson producerat Enya, som stor dramatik och avskalad sorg på samma gång.

I samspelet mellan rösterna, stråkarna och beatsen uppstår ett slags introvert, meditativ gospel som låter mer inspirerad av ett isolerat isländsk kapell, på en ödslig slätt nedanför en bubblande vulkan, än en svettig sydstatskyrka. Så har också Sigur Rós-medlemmen Jónsi varit Barwicks bollplank och medhjälpare under inspelningen av det utmärkta ”Healing is a miracle”.

Barwicks mästerverk ”Nepenthe”, från 2013, tog sin titel från ett fiktivt ångestdämpande medel, taget ur den grekiska mytologin, och även på ”Healing is a miracle”, logiskt utgivet på nittiotals-skivbolaget Ninja Tune, låter det som att Barwick letar efter nyckeln för att må lite, lite bättre. Varje loopat ljudfragment känns som en öm klapp på axeln.

Bästa spår: ”Nod”

Läs fler dn.se/av/mattias-dahlstrom/ och fler av DN:s skivrecensioner.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: