Julien Baker gör sitt bästa för att dränka de såriga texterna i en ljudflod

28 februari 2021

När Julien Baker, underbarnet från den amerikanska södern, inledde sin konsert i Stockholm häromåret gjorde hon det med orden; ”Wish I could write songs about anything other than death”, från titelspåret på debutalbumet ”Sprained ankle” (2015).

Där och då, klinkande på en elgitarr som hon loopade rakt ut i evigheten i den svarta låda som var Kägelbanans, ringade hon in kärnan i sin musikgärning. De själsliga smärtpunkterna, som påfallande ofta tar sig fysiska uttryck i Bakers låttexter. Allt speglat mot en luftig ljudbild rakt igenom befriad från onödiga dekorationer och distraktioner.

Trots att Baker på den betydligt mer orkestrerade ”Turn out the lights” (2017) gick ifrån debutskivans renodlade råhet fanns sensibiliteten, som krönt henne till en av de senaste årens mest hyllade internationella indieartister, kvar i de hudlöst avväpnande sångerna.

På nya ”Little oblivions” söker hon sig mot popmusikens bredare fåror och bygger stora ljudkulisser genom att själv traktera bas, trummor, piano, synt, elgitarr, banjo och mandolin.

Det är både bra och dåligt. På sitt tredje album gör hon sitt bästa för att dränka de ofta såriga låttexterna i en ljudflod, som inte är till hennes fördel.

Ibland lyckas hon, som i ”Heatwave” och ”Repeat” där hon nosar i de nittiotalsorienterade popmarker som lockat till sig ett brett spann av samtida artister, från grungeiga Soccer Mommy och Frankie Cosmos konstskoleskeva låtbyggen till Taylor Swifts flörtande med några av årtiondets största hits på ”Folklore” och ”Evermore”. Medan Baker i ”Faith healer” knyter ihop dåtid, nutid och framtid när hon låter elgitarren leda vägen genom ett, för henne, vidsträckt, musikaliskt panorama.

Men påfallande ofta trampar hon snett och tappar bort sin särart, däribland den unika sångstilen som blivit hennes signum. Inte minst i den generiska ”Hardline”, som blott räddas av hennes subversiva kvalitéer som textförfattare.

Allra bäst är Julien Baker när hon drar ner tempot i den hjärtskärande ”Song in E”, en låt som hon spelat live sedan 2018 med titeln ”Mercy”, och som inleds med raderna;

”I wish that I drank because of you

And not only because of me

Then I could blame something painful enough

Not to make me look any more weak”

Bästa spår: ”Song in E”

Läs mer om musik och fler texter av Alexandra Sundqvist

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: