Kajsa Haidl: Efter många år kom Beverly Glenn-Copeland i synk med sin samtid

29 september 2020

Kan hända är det så att Beverly Glenn-Copelands musikgärning framstått som något mindre fascinerande, om det inte vore för bakgrundshistorien.

I mitten av 1980-talet sitter han på sin kammare i Huntsville i Kanada och klinkar på sin nyinköpta synt. Utanför fönstret: Naturen, sjöarna, skogarna. Melodier kommer till honom och han skriver och spelar in det esoteriska albumet ”Keyboard fantasies” i ett svep. Kassetten säljs i ett fåtal exemplar (mest till mammor som vill söva sina småbarn). Resten hamnar i källaren. Han återgår till kneget som barnprogramskådespelare, ett jobb han hade i 30 år.

Klipp till tre decennier senare, när Glenn-Copeland blir uppringd av en japansk och väldigt dedikerad skivsamlare – förstås! – som vill köpa kassetterna. Han blir utgiven på nytt, får åka på världsturné, når slutligen sin publik på ålderns höst. Han beskrivs som en pionjär. Det görs ett flertal dokumentärer (”Keyboard fantasies: The Beverly Glenn-Copeland story” som kom 2019 är fin och sevärd).

Lika mycket som vi älskar stjärnan som försvann, som DN:s Sara Martinsson skrev om den bortglömda popidolen John Holm – lika mycket älskar vi stjärnan som återupptäcks. Sixto Rodriguez, Hilma af Klint, Vashti Bunyan – historien är full av dramaturgiskt fulländade exempel på när den publika upptäckten i sig utgör en väsentlig del av konstnärskapet.

I höst kommer inte mindre än två skivor. Nysläppta ”Transmissions: the music of Beverly Gleen-Copeland” kan betraktas som hans livsmemoarer. Här ryms ett utforskande av genrer som spänner över fem decennier – från 1970-talets folkrock, jazz och gospel till den elektroniska ambient som genomsyrar numera kultförklarade ”Keyboard fantasies”, plus mer teatrala utsvävningar från tidigt 00-tal. Samlingsalbumet innehåller också den helt nya låten ”River dreams”, hans första på 16 år – en meditativ chant som kom till honom via, ja, frekvenser i universum.

Lika innerlig men mindre spretig är förra månadens ”Live at Le Guess Who?” som spelades in under en kväll i holländska Utrecht 2018, där Glenn-Copeland uppträdde med ynglingarna i sitt jazzband – de han beskriver som sina ”indigo children”.

Jag må låta väldigt tråksvensk, men när jag själv såg Glenn-Copeland uppträda med sitt band i den lilla hotellbaren Hosoi häromåret, var det just åldersskillnaden mellan den i dag 76-åriga artisten och alla andra i rummet som gjorde starkast intryck.

För vissa artister, mer än för andra, är tid och tajmning allt. Musiken, intresset för det nyandliga och hans icke-normativa livshållning som transman och politisk aktivist har slutligen hamnat i synk med samtiden och gjort honom relevant. I en soffa satt Robyn och log (hon är ett stort fan). Glenn-Copeland log tillbaka med ett fromt och väldigt buddistiskt leende, rörd över ödets besynnerliga vägar.

Läs mer:

Nyandlig Glenn Copeland fascinerar med hypnotisk röst

Läs fler texter av Kajsa Haidl

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: