Kajsa Haidl: Varför finns ingen kvalitetsdokumentär om Mort Garson?

27 november 2020

När synten kom förändrade den ljudlandskapet för alltid. Och när Mort Garson träffade Robert Moog på en musikmässa 1967 förändrade det hans liv. Några år tidigare hade Moog börjat utveckla tekniken med de elektroniska musikinstrumenten och på mässan sålde han en av de allra första modulsyntarna till en hänförd Mort Garson.

Då fanns inga instruktionsböcker för hur man skulle hantera maskinpjäserna som var stora som bokhyllor. Säkert var det just bristen på manual som gjorde att Garsons musik kom att låta så skruvad som den började göra.

Före Moogsynten hade den kanadensiska musikern och kompositören främst arrangerat trevlig popmusik och andra easy listening-produktioner med namn som ”Bossa nova for all ages” och ”Symphony for the soul”. Nu fick det nya framtidsinstrumentet honom att fullkomligt spotta ur sig musik.

Bland annat gjorde han tolv album för vardera ett stjärntecken i zodiaken och under pseudonymer som Lucifer och Ataraxia undersökte han olika satanistiska riter, häxkonst och det ockulta. De underbart naiva syntmelodierna på hans album ”Mother Earth's Plantasia” var rakt igenom bruksmusik, tilltänkta att spelas för plantor under tillväxt – en av många anledningar att älska denna bortglömda dåre. För trots att Mort Garson var tidigt ute befann han sig i syntmusikens periferi och blev knappast erkänd som pionjär vid sin död 2008.

Ur omslaget till Mort Garsons skiva ”Mother Earth's Plantasia”.
Ur omslaget till Mort Garsons skiva ”Mother Earth's Plantasia”. Foto: Sacred Bones Records

Lyckligtvis fick ”Plantasia” från 1976 snurr på internet långt senare vilket gjorde att den sedan något år tillbaka finns återutgiven och tillgänglig på strömningstjänster. Och nyligen gjorde skivbolaget Secret bones en kulturgärning genom att ge ut ytterligare fyra av hans skivor (två under ovan nämnda pseudonymer). Ju mer musik av Garson som tillgängliggörs, desto tydligare blir det hur upptäckten av ett enda instrument kan ha så stor betydelse för skapandeprocessen. Hans melodisnuttar, det går knappt att kalla dem låtar, är förunderliga, nyfikna som ett litet barns.

Jag trodde att jag skulle bli glad när de fyra skivorna släpptes, men jag blev bara frustrerad. Att det inte redan har gjorts en kvalitetsdokumentär om Mort Garson, som en gång fick det episka uppdraget att tonsätta månlandningen för tv-kanalen CBS, är lika mystiskt som hans liv och gärning fortsätter att vara.

Läs fler texter av Kajsa Haidl och fler av DN:s kulturkommentarer

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: