Klarinettfantomen Fröst i dansant dubbelroll som dirigent

28 maj 2020

”Tror du på ett liv efter födseln?” Martin Frösts filosofiska funderingar är ofta annorlunda – för att inte säga flummigare – än andras. Med en kort introduktion på engelska riktar sig Stockholms Konserthus liveströmmade sändning direkt till en internationell publik och det behövs egentligen väldigt lite för att få förväntningarna ur balans. Precis som i den svenske världssolistens konsertföreställningar handlar det om att ge musiken oväntade ingångar. Och ur det där underliga barndomsminnet, om att höra mammas sång redan i livmodern, föds tangonestorn Astor Piazzollas poetiska ”Oblivión” med klarinetten omhuldad av en svidande vacker stråkfamn.

Långsam och uttrycksfull är också första satsen i Aaron Coplands konsert för klarinett och stråkorkester med harpa och piano från sent 1940-tal. Tonsättaren själv kallade första satsen ”bitterljuvt lyrisk” och kadensen där solisten ger sig ut på egna ystra äventyr leder över till andra satsens jazztematik. Stycket beställdes av jazzklarinettisten Benny Goodman och koreograferades senare av Jerome Robbins i baletten ”The pied piper”. En snärtig och svassande musik – som klippt och skuren för en klarinettfantom som Fröst i dansant dubbelroll som helkroppsdirigent.

För ett par veckor sedan ledde han en direktsänd konsert online tillsammans med mästarmezzon Ann Hallenberg och Svenska Kammarorkestern som i pandemitider streamar ”Slow TV” från Örebro. I skuggan av de stora konserthusens mer etablerade playkanaler är det lätt att glömma bort alla de flyktiga livesändningar som sker runt om i landet. Men den som missade Mozartresan fick en rejäl dos wienklassicism även i onsdags. Symfoni nr 1 är Beethoven som symfonisk valp. Idylliskt prunkande musik som ännu inte frigjort sig från förebilderna, men som ändå redan är på väg någon annanstans med tonartsspratt och sforzandoeffekter, toner spelade med eftertryck. Med temporyck och kraftfulla accenter fick också Fröst och taggade filharmoniker fram Beethovens explosivitet.

Läs fler musikrecensioner av Johanna Paulsson 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: