Konserten för lång och ljudet för högt – precis som Rammstein ska vara

15 augusti 2019

Det tyska bandet rör sig fritt i markerna kring hårdrock, skräckrock, chockrock, allmän provokation och traditionell industri. Men allra mest kända är de förmodligen just för sina scenshower och sin pyroteknik. 

De kommer till Stockholm en vacker kväll, när molnen hänger som små rosa tussar över Stadions mörka tegel. Och värst av allt: det är ljust. En förödande situation för ett band som förlitar sig på eld. Men som så många andra hårda band verkar Rammstein ha frågat sig själva: vad skulle påven ha gjort? Sålunda färgas himlen svart av rök under inledande ”Was ich liebe”. Och allt de saknar i mörker tar de igen i volym. Hela konserten, från början till slut, är extremt effektiv, effektfull, väloljad och högljudd. 

Scenen är omgiven av blodröda fanor, med enorma sökljus riktade mot publiken. Och snart nog faller mörkret över Stockholm. Keyboardisten Flake, som en gång anhölls för osedlighet efter en konsert i USA (apropå vad musiker åker dit för i olika länder), bär just den här kvällen guldglittrande overall och spelar medan han promenerar på ett löpband, medan sångaren Till Lindemann headbangar med hela kroppen. Under ”Sehnsucht” blinkar sökljusen igång, och under ”Zeig dich” slår de första verkligt höga eldslågorna upp runt scenen. Jag kan känna hettan i ansiktet ända bort till läktaren, trots att vinden ligger på mot scenen på ett vanskligt sätt. 

På de flesta arenaspelningar tittar 90 % av publiken på livesänd tv. Under Rammsteins konserter saknas skärmarna nästan helt, och istället tittar alla på bandet. Och det bandet gör, det är att elda. Alla instrument och alla rekvisita kan spruta eld. Under ”Puppe” rullar Lindemann ut en gigantisk barnvagn på scenen. Eldsflammor slår genast upp ur den, och en ensam skärm ovanför scenen visar en bäbismun som vrålar ur sig svärta, en svärta som med ens sprutar ur barnvagnen och sen vidare ut över publiken i form av svart konfetti. Under ”Deutschland” förvandlas hela bandet till Kraftwerk, med självlysande dräkter och rolig koreografi. ”Du hast” är den självklara hitten och vid 21.45 har solen gått ner nästan helt. Ljustornen, som är upplysta på ett sätt som får dem att likna ondsinta, begagnade robotar från yttre rymden, skjuter raketer fram och tillbaka över publiken. Inte så långt senare åker bandet båt över publikhavet. Det är alltså ingen metafor, bara just vad som händer. Gummibåtar. Uppsträckta händer. Och ett helt band som guppar på det viset, vänligt hjälpta från en scen till en annan.

Konserten är så klart för lång. Och ljudet för högt. Precis så som det ska vara. Rammstein är en sorts eldbaserad totalteater, en industriell kabaré. Lite som om Liza Minnelli fått tag på en penisformad skumkanon, eller som om ”The War of the Worlds” hade utspelat sig under Weimartiden. Det är underhållning, i sin absolut renaste form. 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: