Konsertrecension: Det är vid pianot Nils Frahm hör hemma

11 februari 2019

Redan när vi kommer in står maskinparken där, uppbyggd som en hel värld att försvinna i, med massor av olika klaviaturer och andra apparater. Inte så mycket en komplett hemmastudio på turné som ett futuristiskt hemmabygge av något halvgalet geni.

Det påminner inte alls om de moderna elektroniksnillen som gör spelningar med hela sin arsenal på ett litet podium, om inte i en enda laptop. Snarare om hur 70-talets klaviaturfantomer byggde in sig själva i jättelika borgar av syntar, orglar, pianon och så vidare.

Eller kanske om när Jean Michel Jarre för elva år sen spelade sitt genombrottsalbum ”Oxygene” på samma scen med hela originalets utrustning på plats – där det krävdes fyra musikanter för att återskapa den musik som var ett solopussel från början.

Men det tyska klaviaturfenomenet Nils Frahm är ensam i sin underbara värld. Han kommer in som på studs, en pojkaktig figur med äppelknyckarkeps som tycks sätta en ära i att verkligen visa hur han använder hela sin arsenal av blinkande, ihopkopplade prylar. Genom att ta sig än hit, än dit, sträcka sig och fingra, dra i reglage, höja, sänka, sätta i gång processer.

Mycket spelar sig självt, sen går han till någon klaviatur och spelar lite till. Än drar ett beat åt techno eller drum 'n' bass, än improviserar han flyhänt men melankoliskt i fotspåren av Keith Jarrett eller – faktiskt – Jan Johansson.

Det är en komplex väv och den är i ständig rörelse. Knappt en låt slutar i närheten av där den började, ibland kan en enda låt kännas som en hel liten turné mellan hans olika stationer. Flera gånger finner jag mig önska att han vågade hålla fast vid en linje lite längre.

Sen sätter han sig still vid pianot och fingrar fram tre korta låtar i snabb följd och en helt annan koncentration infinner sig. Ett lugn och en behärskning som får alla de skimrande elektroniska världarna att te sig överflödiga; som säger att det ju är vid pianot han hör hemma.

Även om en hel konsert på mer än två timmar med bara detta uttryck sannolikt hade blivit en svår prövning. Allt det andra behövs som kontrast, om inte annat.

Däremot förvånas jag av hur sällan jag förmår sätta samman denna uppenbart genommusikaliska gestalt med hans identitet som klassisk kompositör; inte ens när han spelar solopiano står den sidan i förgrunden. Och själva konsertformen är knappt ens jämförbar.

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om hur Old Sea Brigade bygger scenshow med de allra minsta medel.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: