Konsertrecension: Elton John behöver den långa tiden för att värma upp

20 maj 2019

Konsertarrangören meddelar att Elton John går på så tidigt som 19.00, utan förband, och tänker hålla på i hela tre timmar. Med tanke på hur utdraget det har kunnat bli på en del andra konserter genom åren tar jag det inte enbart som ett tecken på generositet.

Efter drygt två timmar sitter jag i stället och känner mig tacksam för att han har valt just detta upplägg, och undrar om det inte vore värt att hålla på ännu lite längre.

Då har han hunnit med en hel del, inklusive flera udda låtval och långa instrumentalövningar med öppning mot gospelfunk. Det har varit en nästan-paus i mitten med klädbyte (från glitterfrack till gardinblomskavaj) och han har hunnit tala till publiken i ett par omgångar på ett otypiskt känslosamt vis. Om hur han blev nykter 1990, om sin aids-stiftelse, om brexit och dagens politiker,.

Så sjunger han ”Don’t let the sun go down on me”, en av karriärens allra mäktigaste och långsammaste ballader, och jag märker hur jag slappnar av eftersom hela rösten verkligen är där, nu när den behövs. Lugn, balanserad, både kraftfull och mjuk. Han ägnar omsorg åt fraseringen, sjunger ut, vilar i rösten. På ett sätt som han verkligen inte gjorde ett par timmar tidigare.

Då lät han snarare stor och stel. En tordönsstämma med malmklang och viss heshet. Som hade svårt att hinna med när det gick fort och var tvungen att lägga om melodin när den gick för högt.

Elton John har hunnit fylla sjuttiotvå, så det är inte underligt. Efter att ha turnerat envist är han nu ute på sin tre år långa avskedsturné.

Turnén kallas ”Farewell yellow brick road”, som om avskedet i titeln ”Goodbye yellow brick road” inte var tillräckligt, och när den låten kommer som sista extranummer visar jätteskärmen bakom hela karriären i snabbspolning, från den okände pianisten i bandet Bluesology till superstjärnan med branschens konstigaste scenkostymer: Kalle Anka, Mozart, alla är med. Han lär skämmas för en del av dem, begripligt nog, men bjuder på det.

Det han verkligen vill lämna oss med är den tidiga musiken. Hans 70-tal, då han gjorde kometkarriär samtidigt som han spottade ur sig skivor i ett så högt tempo att de inte borde kunna rymma så många guldkorn. Alla utom fyra låtar under denna långa konsert är från den osannolika guldålder 1970 till -76 då Elton John fick ur sig tio album, varav två dubbla, plus ett filmsoundtrack och två liveskivor.

Bakom sig har han sex äldre män i svart kostym med vit skjorta, inklusive de slagverkare – Nigel Olsson och Ray Cooper – som har varit med under nästan hela resan, och spelar själv piano så hårt att man undrar om han är arg.

Kanske är höjdpunkten den inte särskilt legendariska låten ”Levon” från 1971, som kommer mitt i och växer ut till ett jamnummer som både utvecklar allvarlig gospelfrenesi och hinner med en liten försmak av upploppslåten (i dubbel bemärkelse) ”Saturday night’s alright for fighting”. Mitt emellan självmordsförsöksballaden ”Someone saved my life tonight” och kändisdödsmelodramen ”Candle in the wind, med en uppåtenergi som balanserar båda.

Där får man också en antydan om vilken sorts artist Elton John kanske kunde ha blivit, om han inte haft så många hitlåtar och evergreens i sig, och jag är glad att han tar sig tiden att påminna oss. Samtidigt som även de övningarna hjälper honom att sjunga upp.

I första extranumret ”Your song” låter han nästan inte åldrad alls.

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om hur Roger Hodgson har det mesta kvar från Supertramp.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: