Konsertrecension: Marissa Nadler gör trevande country noir

24 april 2019

Det har sagts att hon har en röst som i en mytologisk tidsålder kunde ha lockat män i fördärvet ute till havs. Kanske är det den sortens fantasier om ond bråd död som gör att Bostonbaserade Marissa Nadler även funnit samarbeten i black metal-sfären. En genre som på senare tid visat allt större intresse för gotiskt lagda singer/songwriters i största allmänhet. Rösten är både förförisk och förledande. Mot en fond av mer storslagna arrangemang skulle hon kunna misstas för Lana Del Rey. Inte minst i låtar som ”Firecrackers” och ”Blue vapour”. 

Men Nadlers drömskt dämpade gråskalor kretsar snarare kring fingerplockad folkmusik med ett tjockt lager spindelväv. Som om Familjen Addams övergett sitt viktorianska kråkslott och flyttat in i ”Lilla huset på prärien”. Man kan kalla det mörk americana eller country noir. Andra har talat om ”Narco-folk” och Nadler själv har sagt sig grubbla över om det syftar på narkotisk eller narkoleptisk. Helt utan sådana termer kan man konstatera att hennes hemsökta sound har både hypnotiska och sövande kvaliteter som egentligen lämpar sig mer för en lokal med sittande publik.

”Jag bits inte”, säger hon och manar en liten, men hängiven skara att komma närmare. På Nalens minsta klubbscen växlar hon mellan sex- och tolvsträngad elgitarr, mångfaldigad i lager på lager med hjälp av samplingspedaler. Hon har precis lärt sig loopa inför den här turnén, vilket förklarar den trevande framtoningen. Det märks sällan under själva låtarna, men blygheten och ursäktandet blir besvärande i längden. 

Hon ber fotografen sluta plåta och ifrågasätter sin egen kompetens så många gånger att det till slut blir en självuppfyllande profetia när hon trasslar in sig och får börja om i konsertens två sista låtar före extranumren. Sedan skickar hon hem publiken med Leonard Cohen-covern ”Hey, that’s no way to say goodbye” på akustisk gitarr – eftersom hon antar att det är vad folk förväntar sig. Men nej, för en artist med åtta soloalbum är det faktiskt inget vidare sätt att ta farväl på.

Läs fler musikrecensioner av Johanna Paulsson, till exempel om att Beth Gibbons gör Góreckis sönderspelade symfoni relevant.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: