Konsertrecension. Patty Griffin gästar Stockholm med en tunn men kraftfull röst

17 augusti 2019

Det är nästan alltid gott om folk på spelningar som dessa nuförtiden, där äldre musikkonsumenter – alienerade i reklamradio/Spotify-spellistelandskapet – kan samlas under Americana-parasollet och hitta mening i sin musikkonsumtion igen. Och känslan är att det är en win-win. 

För alla de amerikanska artister som står i kö för att turnera i Sverige denna höst säger ungefär samma sak som Patty Griffin gör mot slutet av sin konsert i den lilla trädgården vid Västerbron. Att komma hit är som att ”getting away from cuckoo”. Det är en lättnad att få spela amerikansk musik utan att förhålla sig till amerikansk patriotism igen. Den närmaste veckan kan man höra Patty Griffin i Löderup, Halmstad och Gävle.

Patty Griffin är femtiofem år gammal, rutinerad och respekterad, både som låtskrivare åt sig själv och en rad stora countryartister, bland dem Emmylou Harris och Dixie Chicks. Senast jag såg henne var för nio år sedan då hon turnerade tillsammans med Robert Plant och hans ”Band of joy”. 

Nu kommer hon med två duktiga och lyhörda musiker som inte gör mycket väsen av sig; de understödjer henne mest. Konserten är representativ för hennes snart tjugofem år långa karriär där hon gått från rock och blues till country, gospel och folk. Eller Americana, om man så vill.

Den senaste skivan, från i våras, kan mycket väl vara hennes bästa, skriven efter en tids kamp mot bröstcancer. Konsertens finaste låtar – ”River”, ”Had a good reason” och ”Luminous places” – kommer alla därifrån. Hon spelar lite för mycket musik med basen i blues för min smak, så de här balladerna utmärker sig verkligen. 

Rösten är tunn men kraftfull och texterna går fram, ovanligt välskrivna även för denna genre. Gissningsvis kommer de att tolkas av en rad andra artister de närmaste åren. För Griffin själv är inte riktigt den där karismatiska stjärnan. Snarare någon som karismatiska stjärnor lyssnar på. 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: