Konsertrecension: Rått och uppriktigt när The Nationals hymner sväller över Dalhalla

19 juli 2019

I bilen, över Finnskogen, lyssnar jag ikapp lite och påminns. The National är på samma gång storslagna, pretentiösa och omisskännligt vaga, som om de spelar under en ostkupa. Både känslor och uttryck är mufflade och dova. Ändå har de fått den eftertraktade rollen som expansivt liveband i stil med Arcade Fire ,eller Sigur Ros - två band som för övrigt också spelat i den här svårhanterliga gropen utanför Rättvik. Troligen för samma publik, eller åtminstone exakt samma demografi

Men vi är nog avsevärt färre. Två tredjedelar av stolarna gapar tomma i början, och ännu fler efter hand när folk letar sig ned och ställer sig framför scenen. Det är en konsert som växer från det förväntade till något mycket större i takt med att musiken tar över. The National har liksom inte låtar, de har hymner, och live låter de dem svälla och ta plats. Bandet är utökat och består av nio personer, däribland dubbla trumslagare, kör och blås. Ibland glömmer man bort att bandet har en sångare, och då är ändå Matt Berninger ingen okarismatisk gestalt, 1.90 lång med yviga känsloutspel och hawaiiskjorta.

Halvvägs in i konserten blir det mörkt och ljuset börjar funka, då lyfter det ytterligare. Ändå kämpar jag med mina invändningar. The National är i någon mån lite för typiska, ett gäng medelklassmän som startat ett band med en reklamare som uppträder med hela det den självklara transparens man bara kan göra när man har självförtroendet med sig. Han är så trygg att han till och med förekommer kritikerna. ”Vem behöver ytterligare en vit medelklasskille som gnäller över sin relation?”, brukar han säga.

Ingen, skulle jag vilja säga. Men Berninger är ändå rätt man på rätt plats, som den något ofrivilliga hjälten i en film där allt exploderar och brinner i slutscenerna. Han leder sitt jätteband in i en förtrollande snårig indieskog där ödsliga och episka vyer avlöser varandra. I ”Mr. November” är Berninger ute och kramas med publiken allra längst upp i bänkraderna.

Sakta lyfter de på locket till kupan. Resultatet är överraskande rått och uppriktigt. Det omisskännligt vaga visar sig i slutändan vara en förutsättning för själva urladdningen. Det var oväntat.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: