Konsertrecension: Roger Hodgson gör Supertramp bräckligare på Cirkus

15 maj 2019

Säg en låt med Supertramp och antagligen var det Roger Hodgson som skrev den. Det är inte givet, de var två frontfigurer som båda skrev och sjöng sina låtar, lika många var, men de flesta som fick genomslag var ändå Hodgsons: ”The logical song”, ”Breakfast in America”, ”Give a little bit”, ”Dreamer”.

Sen tog han farväl 1983, strax efter att gruppen haft sin sista stora hit med hans ”It’s raining again”. Gav ut några soloskivor men låg lågt med turnerandet. Medan resten av Supertramp samlade ihop sig och fortsatte, med Rick Davies som ensam frontfigur och en avsevärt lägre profil.

Trettiosex år senare gör han sin första egna konsert i Sverige och Cirkus är utsålt sen länge. Stämningen är så maxad att folk bölar ut plötsliga kärleksförklaringar mellan låtarna.

Och mycket är precis som förr. Roger Hodgson har samlat ihop ett band med exakt samma sättning: bas, trummor, klaviatur och blås (främst sopransaxofon). Själv växlar han mellan klaviaturer och gitarr, har samma långhårsfrisyr som då och en kombination av vit kostym och gladpsykedelisk skjorta som för tankarna till en hippie med swimmingpool och sportbil.

Han har också en musikkatalog som har åldrats påfallande väl, där mildblommiga visor varvas med en sorts symfonirock nedbantad till hitlåtsformat, utan bombasmer och ekvilibristik. Allt sammanfogat med den borne popmakarens känsla för krokar och refränger.

De låter som ingen annan. De fäster direkt. De låter fortfarande till stora delar fantastiskt.

Ur det perspektivet är det frustrerande att han bara har fått ur sig tre regelrätta soloalbum på alla år som har gått, och att inget har gjort mycket väsen av sig. När han nu spelar två låtar från nitton år gamla ”Open the door” (hans senaste) skämtar han om att det nog bara var tolv exemplar som såldes i Sverige, och även om han känns igen även där så är det som att en särskild sorts direkthet saknas.

De gamla låtarna lyckades på något sätt ge intryck av att de kom så lätt, nästan som i ett vardagligt samtal, oavsett hur intrikat komponerade de var. Och oavsett hur hjärtskärande ljust och naket Roger Hodgson sjöng.

Den rösten har han kvar, men vid sextionio års ålder har den krympt på både höjd och bredd, vilket gör vissa partier rätt obekväma att höra. Ändå låter han sig så märkvärdigt lik. Man bara hör lite tydligare den där bräckligheten han beskriver.

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om hur trubaduren James Yorkston skruvar ned sitt uttryck till ett absolut minimum.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: