Konsertrecension: Roy Harper tar avsked med att bjuda på nytt

17 mars 2019

Roy Harper var strax över trettio när han skrev ”When an old cricketer leaves the crease” i mitten av 70-talet, men det är en låt som gjord för att sjungas av en mer än dubbelt så gammal man i slutet på sina avskedskonserter. En stillsam meditation över gamla idrottshjältar som lämnat planen, utan att man kan vara säker på att de verkligen har försvunnit. Till den mest utsökt värdiga vemodsmelodi, med stråkar och trumpet som gör den nästan stillastående.

Och som han sjunger den! Djupare i basen än när han var yngre, och förvisso med mindre precision i falsetten. Men med hela registret däremellan intakt, lika kraftfullt och smidigt, som om det här inte alls var en man som fyller sjuttioåtta i sommar och nu är ute på vad som har rubricerats ”The last tour”.

Det borde vara extranumret, kunde man tycka, men i stället återvänder han till sin stol och plockar fram en helt ny låt, som antagligen kommer på nästa album. Kvällens tredje nya, för att vara exakt. Inte vad man förväntar sig av gamlingar som tar avsked, även om just den här är en sorts bokslut, som förklarar vilken ära det varit att få leva som en av oss för en liten tid.

Sen kliver han fram till scenkanten igen och påpekar att det här med ”the last tour” också kan förstås som ”last a long time”. Så det är nog precis som med den gamle cricketspelaren, att vi inte ska veta riktigt hur det ligger till.

Det finns en annan underrubrik också, som handlar om att det är femtio år sen Roy Harper gav ut ”McGoohans blues” och att han ville spela den igen, eftersom den inte blivit mindre aktuell med åren. Vilket är lättare sagt än gjort, eftersom det är en arton minuter lång tirad kring allt som är illa och förljuget med världen, med tolv långa verser och knappt en gnutta luft däremellan.

Även den tar han sig an med energin hos en man som verkligen har precis så mycket på hjärtat. Även om konduktörerna inte gör hål i biljetterna längre, så som han sjunger, och han tappar text på några ställen.

Det var inte första gången Roy Harper skrev en jättelång låt, men den första där han fick till det. Snart blev det ett av hans kännemärken, att göra låtar som behövde tio, femton, tjugo minuter för att hinna få med alla ord.

Givetvis jämfördes han med Bob Dylan, det gjorde alla med en akustisk gitarr och långt hår, men den jämngamle Roy Harper hade en betydligt brokigare historia bakom sig när han kom till Londons folkklubbar i mitten av 60-talet. Han hade tagit värvning som tonåring, fejkat sinnessjukdom för att komma därifrån, fått elchocker, rymt, suttit i fängelse och i flera år liftat runt i Europa och Nordafrika som gatumusiker.

I England kallades han hippie, men såg sig mer som en beatnik. Oavsett vilket hörde han självklart till undergroundkulturen, stolt över att inte passa in i marknadens format – även om det med tiden blev en tydlig besvikelse att han aldrig fick det där breda genomslaget, trots sin betydelse som inspiratör för andra.

I gengäld hade han hela rocketablissemanget till sitt förfogande. Led Zeppelin döpte en låt till ”Hats off to (Roy) Harper” (och Jimmy Page satt i publiken nu), Pink Floyd lät honom sjunga på ”Have a cigar”, han gästades av Kate Bush och makarna McCartney, i hans kompband syntes medlemmar från Led Zeppelin, The Who, Faces och King Crimson.

Och när han mer nyligen kände sig gammal och slut var det en liknande våg av erkännande från en yngre generation som hjälpte till att locka honom tilllbaka från avskildheten i sydvästra Irland. Namn som Joanna Newsom, Fleet Foxes, Jonathan Wilson, Bonnie ”Prince” Billy, Jim O’Rourke, Johnny Marr, Ryley Walker, Laura Marling…

Nu sitter han som en Gandalf i vit hårman och skägg, med en liten folkloristisk väst, och låter sig översköljas av kärleken från publiken på Londons utsålda Palladium innan han ens tagit en ton. Så fullkomligt hemma på scenen, trots att denna turné om bara sju spelningar är hans första sen en lika kort vända för tre år sen, och med ett närmast bindgalet skratt som bryter ut ibland och stör bilden av fridsam farbror.

Han gör en förnämlig ”Another day” men slarvar bort ”Don’t you grieve” i någon sorts lättsam pubfolk, och väljer över huvud taget lite underligt i den stora katalogen. Samtidigt som han är besynnerligt underhållande mellan låtarna, som när han ironiserar över hur kritikerna tog ”Drawn to the flames” från 1982 som en låt om att tända på snarare än om klimatförändringens konsekvenser.

Sett just som avskedsföreställning är det faktiskt inte särskilt lyckat, mycket bättre som bara en konsert i den långa raden.

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson , till exempel om hur Anouar Brahem får sitt band av jazznobless att spela så tyst .

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: