Konsertrecension: Strama tyglar och bort från allt slampigt i Mahlers tvåa

08 november 2019

Gustav Mahlers symfonier bågnar av uttrycksvilja. Men det är en expressivitet som ska hållas i strama tyglar. Ty tonsättaren Mahler var en sak, mästerdirigenten Mahler en annan. Som sådan, som allsmäktig maestro på Wienoperan, predikade han att ”tradition – det är bara schlamperei”. 

Slampigt och slafsigt är det sista man kan beskylla dirigenten Christoph Eschenbach för när han tar sig an den väldiga Uppståndelsesymfonin. Ett verk på liv och död, koncipierat av en 28-åring som inte var främmande för att iscensätta sina egna begravningsritualer. Den inledande sorgmarschen, ursprungligen kallad ”Totenfeier”, rör sig genom nostalgiska hågkomster och ironiska sidoblickar mot en apokalyptisk förlösning och slutlig uppståndelse där den stora kören förkunnar det symfoniska subjektets död som förutsättning för liv.

Under tiden, bortåt 90 minuter, rullas en orkestral jättefresk ut med skarpa kontraster mellan ljus och mörker, nära och fjärran, högt och lågt.

En optimal Mahlertvåa ska berätta och beröra, chockera och charmera. Den stora orkestern ska släppa lös eruptioner av klangmassor och blixtsnabbt zooma in på knivskarpa närbilder.

Tyske veterandirigenten Christoph Eschenbach behärskar denna utmanande dynamik och vinnlade sig alldeles extra om artikulationen i den mahlerska retoriken. Understundom på gränsen till bokstavering, inte minst genom omständligt långsamma tempi. 

Kanske var hans avsikt att komma bort från det känslosamma ”schlamperei” som Mahler, på gott och ont, kan förknippas med. Att lyfta bort tyngden av kulturellt och emotionellt sekelskiftesbråte för att gnugga fram partiturets alla finesser. Das Werk an sich, på bekostnad av patetik och charm.

Likväl en mäktig filharmonisk upplevelse med den mättade klangen från mästeralten Anna Larsson i symfonins hjärtpunkt.

Läs fler recensioner och andra texter av Camilla Lundberg 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: