Konsertrecension: Teenage Fanclubs överlevande indie lunkar på

24 april 2019

Teenage Fanclub är ett av mycket få överlevande indieband. Medan de flesta andra lagt ned och medlemmarna för länge sedan utbildat sig till arkitekter eller börjat spela konstrock har Teenage Fanclub bara fortsatt – i trettio år. De har aldrig lagt ned och återuppstått, bara jobbat på i maklig takt. 

Bandet bildades i Glasgow 1989, har haft en försiktig utvecklingskurva – mest förfining egentligen – och hade fram till årsskiftet, då basisten Gerard Love inte ville flyga längre, också en rätt intakt medlemslista. Nu har keyboardisten blivit basist och Euros Childs – sångaren i gamla Gorky’s Zygotic Mynci – hoppat in på keyboard och kör. Det gör han bra.

Det är en påtagligt åldrad ungdomskultur man gör sig till en del av här på Vasateatern. Men som tur är handlar en Teenage Fanclub-konsert faktiskt mest om musik. Några särskilda attribut har aldrig krävts, och förresten lät de redan från början som en blandning av gamla The Byrds, Big Star och Neil Young-skivor. 

Det är inte den bästa konsert jag sett med bandet och jag saknar verkligen Gerard Loves mer känsliga låtkatalog, särskilt med tanke på att Raymond McGinleys lite aviga material får större plats i hans frånvaro. Men flest låtar står förstås Norman Blake för. Han har upprepat sin formel framgångsrikt i tre decennier nu. Korta verser, refräng med fallande basgång, stämsång, alltid koncist. De spelar ett slags skotsk country. 

Mycket hänger förstås också på den kollektiva insatsen, inte minst på förmågan att hela tiden hitta rätt tempo. Teenage Fanclub spelar pop i något slags halvlunk, inte forcerat gångtempo utan snarare en väldigt långsam jogg. Och hellre än att öka när de öser så saktar de ned.

Det är förstås väldigt sympatiskt. Som så mycket annat med detta band. För Teenage Fanclub är ju faktiskt själva svaret på vad som händer om man spelar rock utan manligt testosteron, utan den där attityden som nästan alltid förminskar musikens uttryck. 

Jag vill i den andan också rekommendera trummisens Francis McDonalds kammarmusikskiva ”Hamilton mausoleum suite”. Otroligt vacker.

Läs fler konsertrecensioner av Po Tidholm, till exempel om att Daniel Norgren fångar det alldagliga utan att bli glättig. 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: