Konstrecension: Bauhaus kom från Weimar och växte i Dessau

15 september 2019

Jubileumsfirandet av Bauhaus 100 år går nu in på upploppet. Tysklands världsberömda konst- och designskola har utforskats i rader av utställningar, festivaler, konferenser och böcker, parallellt med invigningar av renoverade Bauhausbyggnader och påkostade museer. 

I våras öppnade det bastanta Bauhausmuseet i Weimar, där den modernistiska experimentskolan grundades 1919. Efter nazistiska trakasserier flyttade den till Dessau 1925 och förra söndagen kröntes Bauhausjubileet när Angela Merkel invigde stadens nya, helglasade museum. 

”En underbar sak”, sa förbundskanslern och beskrev Bauhausdesignen som en ljusfyr under sin uppväxt i det forna Östtysklands ”uppsjö av smaklöshet”.

Den massiva jubileumssatsningen i Tyskland är dock kringgärdad av motsättningar, precis som en gång Bauhaus självt. Skolan har med åren blivit synonymt med en ljus, ren och funktionell stil. Men dess historia har länge varit förvrängd eller förenklad av allt ifrån nazister, kommunister och devota beundrare, till patriarkala maktstrukturer och skolans egen mytbildning. 

Fast forskningen har på senare år varit omfattande och jubileet tillgängliggjort mångdubbelt fler föremål och Bauhausmiljöer än någonsin tidigare. Först nu går det att greppa vad Bauhaus verkligen var – det vill jag lova efter min egen vallfärd till Weimar och Dessau. Centrala Bauhausorter, jämte skolans sista anhalt Berlin (som dock får vänta till 2022 på tillbyggnaden av det omfattande Bauhaus-arkivet).

Den naturliga starten för en ”Grand tour of modernism”, (som Bauhausassociationen uppmuntrar på sin hemsida med en interaktiv karta och sex olika turer), är Weimar. 

Brukskeramik av Theodor Bogler i Weimar Foto: Renno

Till denna klassiska kulturstad, med ett dussin världsarv på Unesco:s lista, kom den belgiske jugendarkitekten Henry van de Velde vid förra sekelskiftet. Han var en viktig modernistisk föregångare och rektor för hertigdömets konsthantverksskola. Det var också han som 1919 hittade sin efterträdare i Walter Gropius, som fick slå samman designskolan med Konstakademien i den nyfödda Weimarrepubliken och blev Bauhaus legendariske rektor. 

På Neues museum Weimar beskriver den fina utställningen ”Van de Velde, Nietzsche och modernismen runt 1900” hur en grupp kulturpersoner beredde väg för avantgardekonsten.

Tvärs över gatan fortsätter historieskrivningen i splitternya Bauhaus Museum Weimar. Efter ett decenniums debatt valdes en tomt som sluttar ner mot en park. På andra sidan ligger det neoklassicistiska Gauforum, ett bombastiskt komplex som nazisterna byggde med slavarbetare från koncentrationslägret Buchenwald. 

Jag är först skeptisk till den grå betonglådan på högkant, som kostat 27 miljoner euro. En minimalistisk monolit med få, små fönster och fem våningsplan som klyvs av en smal, brant trappa. Tyska recensenter har liknat museet vid en bunker eller gravkammare, ett ”mausoleum för modernismen”.

Bauhaus Museum Dessau – ”Öppen scen”. Foto: Thomas Meyer/OSTKREUZ

Ja nog är bunkerkänslan påtaglig. Men arkitekten Heike Hanada (som även vann tävlingen om Stockholms stadsbiblioteks tillbyggnad) har förklarat att byggnaden måste ”stå upp” mot den politiskt laddade närmiljön – i en stad där nu också högerextrema Alternativ för Tyskland ökar snabbt. 

Det får museikonceptet att växa för mig. Interiört är det högt i tak och luftigt, med öppna passager och lodräta schakt som ger översikt. Museet har också större fönster mot parken och led-ljus i horisontella band som nattetid får den tunga huskroppen att lätta.

Museets kärna är 168 föremål som Gropius packade ihop till stadens museum inför flytten till Dessau, lådor som ingen öppnade och därför aldrig upptäcktes av nazisterna. Långt om länge inventerades skatten av kommunistregimen och ställdes ut i en mindre lämpad lokal.

I dag har samlingen expanderat till 13 000 föremål från hela Bauhausperioden, inklusive möblemang av skolans siste rektor Mies van der Rohe. Cirka tusen nummer presenteras tematiskt i långa glasvitriner, på podier och innerväggar i starka färger, med ljud och rörliga bilder. Däribland en rekonstruktion av Oskar Schlemmers lekfulla ”Triadisk balett”.

I Weimar hade skolan den medeltida bygghyttan som ideal. Med kollektivt arbete, hantverk och fri konst skulle ett bättre samhälle skapas. Originella lärare som Johannes Itten påbjöd andningsövningar såväl som vegetarisk kost. Den dränktes i så mycket vitlök att Gropius första hustru Alma Mahler protesterade vilt mot utdunstningarna, avslöjar museiappen. 

Nya Bauhaus Museum Dessau. Foto: Hartmut Boesener

Skolans emanciperade, hippieaktiga leverne med vilda fester väckte uppståndelse i småstadsmiljön. Och parallellt med tilltagande politiska spänningarna i Weimarrepubliken växte även de interna konflikterna mellan vänster- och högerkrafter, esoteriker och agnostiker, förespråkare för abstrakt konst och rationell industritillverkning. 

Men i skolans kreativa kaos skapades stor konst av namn som Lyonel Feininger, Wassily Kandinsky och Paul Klee, skulptural brukskeramik av Theodor Bogler och designklassiker som Marcel Breuers stålrörsfåtöljer, Marianne Brandts geometriska metallkanna och Wilhelm Wagenfelds strama bordslampa. Museiklenoder, jämsides med praktiska heminredningar och pedagogiska leksaker av Alma Siedhoff-Buscher. Hon var engagerad i Bauhaus-skolans tidigaste modellhus, Haus am Horn, ännu ett världsarv i Weimar och som återinvigts i år. 

Möbler av Marcel Breuer, i Dessausamlingen. Foto: Gunter Binsack

I museishopen kan jag inte motstå Wagenfelds tekanna i Jenaglas – ursnygg men föga funktionell, kan jag meddela. Fast hushållsartiklar i detta värmetåliga glas blev en viktig exportprodukt under DDR-tiden.

Dessau var länge en betydande industristad, som inledningsvis insåg nyttan med en modern designskola. Här fick Bauhaus en starkare inriktning mot industriell serieproduktion och även en arkitekturavdelning. Dessau har störst antal Bauhausbyggnader i Tyskland, 11 stycken, däribland Gropius stiliga skolbyggnad med den ikoniska fönsterfasaden och lärarvillorna i förfinad funkis. Husen bombskadades under kriget men det dröjde till 70-talet innan kommunistregimen insåg dess värde och började renovera detta världsarv.

Alma Siedhoff-Buschers båtbyggsats i Weimar Foto: Naef spiele AG

Nya Bauhaus museum Dessau har jubileets hittills högsta nota, 28 miljoner euro, vilket orsakat protester i stad med hög arbetslöshet. Även placeringen i en central park är hett omdiskuterad men invånarna har på köpet fått en ”öppen scen” i bottenvåningens rymliga hall. Den har fri entré och själva museet ligger en trappa upp, innesluten i en ”black box”.

Spanska Addenda architects har ritat det långsmala huset, en imponerande konstruktion där det övre planet är fäst med broteknik och hela huset höljt i glas: ”very Bauhaus”, enligt arkitekterna. Men det återstår att se om det energisnåla värme- och ventilationssystemet, inspirerat av en andalusisk patio, fungerar i tyskt klimat.

I kontrast till entréhallen känns museidelen trång och rörig. Bauhaus-stiftelsen förvaltar 49 000 objekt och i museet trängs nu 1 200 föremål, foton, dokument, ljusskulpturer, bildprojektioner m m. Möbler och konst vilar på metallgaller och mörkt är det också, för att skona ljuskänsliga objekt, samtidigt som det är mycket att läsa. Ett besök räcker inte även om en hel del föremål är desamma som i Weimar. 

På båda museerna framgår det klart att det inte fanns någon enhetlig Bauhausstil eller renlärig hållning. Det var en mångfacetterad skola.

Vy från nya Bauhausmuseet i Dessau Foto: Thomas Meyer/OSTKREUZ

I Dessau framhålls särskilt de nyskapande undervisningsmetoderna och fruktbara lärare-elevrelationer. Fast helt utan maktanalys. Bauhaus-skolan drog till sig över 400 kvinnliga elever men trots visionen om nedbrutna hierarkier mellan kön, klass och konstarter blev de oftast hänvisade till textil eller foto. Flertalet gifte sig med sina lärare, som gärna tog åt sig äran för gemensamma projekt.

Jag hade önskat att Bauhaus-museerna gjort mer av nya forskningsrön om kvinnornas starka bidrag men blir ändå lycklig av fotona från tiden. De unga kvinnorna ser så glada ut, avslappnade i relation till männen, i rufsiga pagefrisyrer eller fräckt kortklippta, ibland klädda i skjorta och slips, ofta i långbyxor.

Taschen har nyligen gett ut boken ”Bauhaus mädels”, där 86 av dessa kvinnliga pionjärer porträtteras. Biografierna är korta och saknar bilder på deras verk – men porträttfotona visar otvetydigt tidens frimodiga, moderna kvinna, ännu med drömmarna i behåll om ett nytt, bättre samhälle.

Läs mer: Den inflytelserika Bauhaus-skolan fyller 100 år 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: