Konstrecension: Förtätade vittnesmål om Förintelsen

17 april 2019

En namnlös resväska från Auschwitz i en glasmonter. På väggen mittemot ett förstorat foto av en hög tömda väskor. Stora vita bokstäver vittnar ännu om namn och adress; Fochtmann, Wien. Det halvmörka rummet gestaltar början och slutet på resan mot Förintelsen. Och utgör ingången till Historiska museets utställning ”Speaking memories – Förintelsens sista vittnen”. 

Det är en till formen anspråkslös museiutställning med ett antal föremål, en rad skärmar och ett första intryck av tystnad. Men efter den visuellt starka installationen ”Witnesses” på Kulturhuset i Stockholm i höstas, så fortsätter och fördjupas här de överlevandes berättelser. Omkring 10 000 judiska överlevande kom till Sverige efter kriget. Föredömligt pedagogiskt visar en tidslinje den stegvisa vägen till det systematiska folkmordet i Europas mitt.

Tystnaden är illusorisk. Allt är förtätade vittnesmål. Digital teknik sammanflätar tingens närvaro med människors röster till en mångfasetterad skildring av förintelse och överlevnad. En manifestation för minnet som motstånd!

Kärnan i utställningen är porträttserien av 29 ännu levande vittnen i åldrar från 80 upp mot 100 år. Okonstlade, individualiserade färgfoton av Karl Gabor, på skärmar som vecklar ut sig i rummets mitt. Försedda med namn, födelsedatum, ort, krigsupplevelser och ett personligt budskap. I dag de sista överlevarna, då nazismens unga offer. Berättelserna finns publicerade i en antologi av Judisk kultur i Sverige.

Korta videointervjuer med 15 överlevande aktiveras med ett knapptryck. Förintelsen bryts ner till direkta personliga möten. På svenska berättas konkret och detaljerat. Om förföljelse, förnedring, fasor, dödens eviga närhet. Om gömslen, tur och slumpen.  Om överlevandets pris och gåva. Verkligheten kommer nära. Språket, ibland dialektalt, gör det omöjligt att värja sig.

Från utställningen ”Att hopfoga den sönderfallande världen”, i centrum Lenke Rothmans ”Brooklyn”, 1978. Foto: Valdemar Asp

På ett vitt skrivbord står en dator där går det att söka i USC Shoah Foundations arkiv med 55 000 videoinspelade intervjuer från Förintelsen och andra folkmord. Och till en hologramliknande installation uppbyggd av förinspelade samtal kan direkta frågor ställas i en interaktiv dialog med två överlevare. 

Sittande i sin stol svarar mig Pinchas Gutter uppriktigt och tålmodigt. Om det värsta. Om det liv som blev. Om det som inte blev. Missa inte denna unika lektion om överlevande efter massivt trauma! Tiden för bekväma frågor om hur Förintelsen kunde ske är förbi. Överlevarna finns ännu bland oss. Ingen talar om hämnd. Men om medmänsklighet. Om att det hänt. Kan hända igen. Och om världen som vårt eget ansvar.

Överlevande föremål, intimt förbundna med människans behov, bekräftar Förintelsen. En enda synagoga undkom nazisternas Kristallnatt i Hamburg 1938. Benämnt ”bohag/virke” räddades skåpet för Torahrullar blixtsnabbt till Stockholm. Anlände sönderslaget, ristat med hakkors. Minner här värdigt, orubbligt och restaurerat om Novemberpogromen. Stilla vittnar autentiska föremål från Auschwitz. En randig fångdräkt. En sked räddad genom tre läger. En liten tillbucklad Kiddushbägare för sabbatsritualen, hittad vid ett av krematorierna.

Överlevnad, flykt, förlust och minne tas också upp på Sörmlands museum i Nyköping, som fått en ny byggnad. I konsthallen pågår ”Att hopfoga den sönderfallande världen” med Lenke Rothman (1929-2008), i dialog med yngre, nutida konstnärer; Alina Chaiderov till i mitten av maj och därefter Gery Georgieva.

Tonåriga Lenke överlevde tre läger och återförenades med brodern Alexander i Sverige. I Rothmans mångfacetterade, känsliga men målmedvetna konstnärskap är reparation den personliga undertråden. Skapa mening av ingenting, det förlorade, det ratade. Intet material är för värdelöst. Plasten vrider hon till ansikten. Knappar blir ögon. Bränner i papper fram anletsdrag. Besvärjer de förintade till närvaro. Säkerhetsnålar, stygn, tejp länkar samman livet före Förintelsen med nuet.

Lenke Rothman ”Regn”, 1963. Foto: Valdemar Asp

Auschwitz gestaltas konkret och symboliskt. En kappa svept i plast minner om ösregnet vid ankomsten. Över ytan i den mäktiga målningen Regn, faller hebreiska bokstäver. Blå droppar, som ett regn av tårar, bildar trosbekännelsen Shema.

”Så helig att man kunde skära luften med kniv”, beskriver brodern Alexander den förtätade sabbatsstämningen i det chassidiska hemmet, i en video i anslutning till utställningen. Ett minne som blev en överlevnadshjälp. 

Hans syster återskapade känslan i collagesviten ”Pages from the book of Sabbath”. Jag tänker på den buckliga Kiddushbägaren för sabbatsritualen, hittad i Auschwitz, och på Lenke Rothmans ord ”ihågkom oss till liv”.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: