Konstrecension: Pionjären Ester Blendas riviga historia

19 augusti 2019

Först kom en uppmärksammad film, därefter en Augustbelönad biografi och nu denna sommar en rik utställning. Ester Blenda Nordströms äventyrliga liv, banbrytande journalistik och normbrytande författarskap har på bara några år hamnat i strålkastarljuset, efter att denna makalösa personlighet varit bortgången i sju decennier och bortglömd än längre.

Jag ser om Anna Hylanders personliga dokumentär och läser Fatima Bremmers initierade porträtt ”Ett jävla solsken”, i samband med besöket på Skarhults slott utanför Eslöv. Utställningen ”Ester Blenda!” i det k-märkta vagnstallet är producerad i samarbete med Bremmer, som stått för välskrivna väggtexter, och Hylander som bidragit med filmklipp jämte tillgången till sin släktings kvarlåtenskap.

Det är tidningsklipp, böcker, kärleksbrev, krognotor, kläder, resealbum, skisser, foton, föremål. Här figurerar en Royal Enfield, den motorcykelmodell Ester Blenda fräste fram på och handskarna hon använde. Här står en uppstoppad björnbest på bakbenen och en kaktus från ett skott som Nordström plockade på en strapatsrik resa i Sydamerika.

Via sociala medier spårades Anders Zorns porträtt från 1915, där hon spelar luta utsträckt i en soffa, men är här av säkerhetsskäl en kopia. Flera hundra av Ester Blendas egna och andras foton har även scannats in och förstorats.

Renässansslottet Skarhult öppnades för allmänheten 2014 med basutställningen ”Den dolda kvinnomakten”. Den synliggör 500 år av driftiga ”slottsfruar” på Skarhult, där den senaste är initiativtagaren Alexandra von Schwerin. Nu när kvinnlig rösträtt firar 100 år i Sverige såg hon en passade förebild i Ester Blenda Nordström, som kämpade för detta tillsammans med vänner som Elin Wägner. De ingick i ”Ligan”, förtruppen av kvinnliga reportrar på Stockholms dagstidningar för hundra år sedan.

Foto: Foto: Riksarkivet

Som kvinna, journalist och feminist har jag en självklar sympati för en föregångare som Nordström. Fast hon var ojämförligt kreativ och begåvad; litterärt, musikaliskt, konstnärligt. Hennes ambition och mod under fysiskt och psykiskt krävande reportageresor var också häpnadsväckande. Som person var hon dessutom omvittnat charmig, originell och spirituell, med stark dragningskraft på både män och kvinnor. Barn och djur älskade henne också.

Utställningen startar med det ostyriga barnet, en rebellisk ”satpojke” med rosett i håret, och sammanfattar hennes liv i ett dussintal stationer. Vi möter henne wallraffade som mjölkpiga, som nomadlärarinna för samiska barn i fjällvärlden, som hjältemodig nödkommissarie i ett krigshärjat Finland, som ensam kvinna bland 122 grabbar på en lantbruksskola, i ett skenäktenskap på sibiriska Kamtjatka-halvön under en forskningsexpedition hotad av snöstormar, björnar, vargar. 

Nordströms inlevelsefulla, vardagsnära reportage startade debatter och blev omtalade böcker. Likaså hennes barnbokserie om ”rackarungen” Ann-Mari. Denna äventyrslystna pojkflicka har klara drag av henne själv och blev en inspirationskälla för Astrid Lindgrens Pippi Långstrump och Madicken.

På utställningen finns också en hörna tillägnad vännerna i dåtidens kulturelit, däribland Prins Eugen, Albert Engström, skulptören Hjördis Nordin-Tengbom, den unge Evert Taube och gamle ”Kirunakungen” Hjalmar Lundbohm. Tidningsintervjuer med Nordström visar samtidigt hur känd denna stjärnreporter och succéförfattare själv var under sin glansperiod 1911-30.

Ester Blenda Nordström uträttade storverk på rekordtid.

På samma gång var hon rastlös, risktagande och hjärtskärande beroende av uppmärksamhet och kickar. Efterhand rökte, drack och missbrukade hon narkotiska substanser så svårt att det orsakade en stroke 1937. Att hon var gravt alkoholiserad, bitter och bråkig under sina sista två decennier kan ha medverkat till att hennes landvinningar tegs ihjäl. 

Utställningen fokuserar förståeligt nog på hennes produktiva år, slutet var mest bara misär. I dag hade Nordström troligen fått en bokstavsdiagnos och missbruket tolkats som självmedicinering. Men hon hade också ett hemligt liv, fint speglat i utställningens inre rum och bultande hjärta. 

Carin Waern Frisell kom tidigt in i hennes liv, följde med på resor och tog hand om henne när familjen inte längre orkade. Intima foton vittnar om deras förbjudna kärlek, i en tid då homosexualitet var kriminaliserat och skambelagt. På denna enda punkt vågade Ester Blenda Nordström aldrig öppet trotsa konventionerna. 

Det är svårt att få ihop bilden av så komplex ytterlighetsmänniska. Stenhårt arbetande men periodvis förlamad av skrivkramp, frisksportare såväl som krogdrottning, enstöring och sällskapsmänniska, hemkär morsgris och självständig globetrotter, privilegierad direktörsdotter och fattigas försvarare, samernas vän och samtidigt för rasbiologi; ”ett slags välvillig fjällens apartheid” som det står i en väggtext.

Rent faktamässigt tillför utställningen inte så mycket, för dem som sett filmen och läst boken. Här hade jag önskat se mer av Ester Blendas egna fotografier, där hon inte själv är i centrum. Stundtals är min känsla som när dagens politiker och kändisar marknadsförs på Instagram.

Men det är ju en biografisk utställning. Scenografin är en stämningsmättad mix av personliga minnessaker, talande citat och dessa foton, som trots allt gör Ester Blenda Nordström påtagligt närvarande. Så lite närmare kommer vi denna gåtfulla men otroligt inspirerande förebild. Nu för evigt inskriven i historien.

Läs mer: Kvinnan som ritade om kartan för svensk journalistik

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: