Konstrecension: Stanley Kubricks bredd och perfektion imponerar

15 maj 2019

Det har gått tjugo år sedan ”Eyes Wide Shut” delade biopubliken i två läger. Sexistisk kitsch eller en moral-etisk diskussion om svartsjuka och självinsikt? Skaparen Stanley Kubrick dog bara några dagar efter premiärvisningen och världen förlorade en numera ikonförklarad filmregissör – som just skulle sätta igång nästa stora projekt, en film om AI, artificiell intelligens. 

”Stanley Kubrick: The Exhibition” på Design Museum bekräftar han storhet. 

Själv vacklar jag ut från utställningen med en enda intention. Att snarast möjligt se alla Stanley Kubricks verk på nytt. Helst på storbildskärm. Utställningen ger nycklar till varför filmer som ”Lolita”, ”Full Metal Jacket”, ”A Clockwork Orange”, ”Barry Lyndon” och ”The Shining” fortfarande håller och varför ”Eyes Wide Shut” ändå är så pass intressant att jag redan sett den två gånger. 

Modell till ”War Room” i Stanley Kubricks ”Dr Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben” Foto: Ed Reeve

Det handlar förstås om ett genomtänkt hantverk in i minsta detalj. Samt om att låta aktuell politik eller samhällsdebatt möta det undermedvetna. Om eviga frågor kring hur, varför och med vilken rätt vi människor lever på jorden. 

När frisören rakar av rekryternas vackra hårsvall i ”Full Metal Jacket” (1987) försvinner också deras individuella jag och allt humant tänkande. När den tuggummituggande generalen i ”Dr Strangelove” (1964) talar i telefon med Moskva kolliderar fars med katastrof; vi ser oss själva i skrattspegeln. Knepen kan tyckas enkla, men det geniala ligger i att just hitta de symbolbärande små tingen. 

Stanley Kubrick växte upp i Bronx och började sin karriär som fotograf i New York. Han försökte göra film i Hollywood men tröttnade och flyttade till London. Han samlade på allt bakgrundsmaterial, så ett gigantiskt arkiv fanns att tillgå efter hans död. 

På Design Museum visas omkring 700 föremål: brev, filmklappor, skisser och en modell till den berömda centrifugen i ”2001: Ett rymdäventyr” (1968). Därtill den av NASA utvecklade specialkamera som Kubrick använde för att få fram en stearinljusbelyst 1700-talsstämning i ”Barry Lyndon” (1975). 

Under en snirklig promenad genom utställningen presenteras filmerna tillsammans med scenografiska detaljer. Hela scener växlar på stora skärmar. Det är stiligt exponerat och färgmässigt avdelat för att hålla isär olika delar.

De flesta av Kubricks filmer bygger på redan publicerade böcker och han skrev gärna manus i samarbete med författarna. Betraktaren leds inte sällan genom handlingen av en berättarröst, vilket skapar viss distans men samtidigt en känslomässig närhet.

Texter om Stanley Kubrick handlar ofta om hans jobbiga sidor, hans perfektionism. Hur han kunde driva medarbetarna till bristningsgränsen – det tog fem år att göra den sista filmen. ”Stanley Kubrick: The Exhibition” väjer inte för den typen av upplysningar men berättar också om kameror på hjul och nyskapande bildvinklar. 

Kubrick ville ha total kontroll. 

Vi får veta att ”Eyes Wide Shut” som utspelar sig i New York är inspelad i London på platser uppbyggda efter minutiös research. Detsamma gäller ”Full Metal Jacket” vars stridsscener från vietnamesiska Hue filmades i ett gammalt engelskt gasverk, dit bland annat 200 palmer fraktats från Spanien och 100 000 tropiska växter i plast från Hong Kong. 

Förarbetena till en scenografi kunde ta många månader. Arkitekten och filmscenografen Ken Adam tog fram otaliga skisser och modeller till konferensrummet i ”Dr Strangelove”, the War Room, innan det cirkulära bordet med den likaså runda belysningsrampen (som gav rätt ljus på alla skådespelare) äntligen accepterades av Kubrick. 

The Chevalier de Balibari (James Magee). Ur ”Barry Lyndon”, regi Stanley Kubrick (1973-75). Foto: © Warner Bros. Entertainment Inc.

Kläderna till de olika filmerna ritades alltid av namnkunniga designer: Hardy Amies, brittisk modedesigner, gjorde kostymerna till ”2001: Ett rymdäventyr”. Att skandinavisk design ansågs avant garde på 1960-talet bevisas av att möbler, inredningsdetaljer och accessoarer av danske Arne Jacobsen och finländske Eero Saarinen finns med. Italienska Milena Canonero designade kläderna till bland annat ”A Clockwork Orange” (1971) där för övrigt skrivmaskinen ”Valentine”, design Ettore Sottsass, symboliserar en ny tidsanda.

Stanley Kubrick valde också filmmusiken med stor omsorg, ibland som ironisk kommentar. Inte sällan användes klassiska stycken. Ibland bearbetade, ibland rakt av.  Musik som aldrig tidigare associerats till moderna konstuttryck fick nya betydelser – på gott och ont. Jag hade länge svårt att lyssna på Beethovens femte symfoni efter att ha sett ”A Clockwork Orange”. 

Kubrick anlitade tidens mest framstående namn även för marknadsföringsmaterialet. Flera affischer och eftertexter formgavs till exempel av Saul Bass, en av samtidens mest erkände grafiska designer. Postern till ”The Shining” (1980) hade föregåtts av åtskilliga versioner. Ingenting lämnades åt slumpen.

”Stanley Kubrick: The Exhibition” visar sist men inte minst på Kubricks imponerande stora bredd. Han skapade historisk pikaresk men också nutidsdystopi, skräckdramatik och framtidsvisioner. Det är som att befinnas sig i ett konstnärligt prisma. Bara att njuta av godbitarna.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: