Konstrecension: Värmland satsar stort och starkt på samtidskonst

12 juni 2019

Polariseringen mellan storstad och landsbygd oroar många med mig. Satsningar på kulturområdet kan motverka den utvecklingen, få människor att se, förstå och acceptera varandra. Nyrenoverade Värmlands museum, som rustats upp för närmare 100 miljoner, satsar stort och brett. Det inger hopp och är dessutom lustfyllt. 

När museet öppnade på nytt i förra veckan presenterades två helt omgjorda permanenta utställningar. Den ena, ”Värmlandsliv”, fokuserar på hembygden: arkeologiska fynd, gamla bruksföremål, fotografier från förr och nu. Mycket har aldrig setts tidigare. Den andra, ”Inblick & utblick”, visar museets konstsamling på ett nytt sätt. I salarna blandas tidsepoker och teman; tankeväckande möten uppstår. Här finns över 170 verk, inte bara värmländska konstnärer. Jag passerar en glasfallos av Åsa Jungnelius, tuschteckningar av Oskar Kokoschka, Chagall, Miró, Max Ernst och Lena Cronqvists målning ”Trolovningen”, en av troféerna (deponerad på museet av en privat ägare). 

I de nya utökade lokalerna finns också flera temporära utställningar, däribland en om Epa-traktorer. Samt en bedårande avdelning för barn inredd med hundratals prylar tagna ur Lilla Spöket Labans sagovärld. 

Nyrenoverade Värmlands museum med det ljusa, öppna trapphuset i Nyrén-huset. Foto: Lars Sjöqvist

Värmlands Museum består av två huskroppar från olika epoker, förenade med en glaskorridor. Den äldre, ritad av Cyrillus Johansson, invigdes för exakt nittio år sedan. 

Kinesiskt byggande inspirerade honom, mest synligt i takets svängda linjer. Trots de strama, slutna väggytorna är byggnaden sirlig och nätt. Rosettfönstret ovanför entréöppningen och spegeldammen framför, med Lena Cronqvists kongenialt placerade skulptur ”Hand i hand”, ger byggnaden en alldeles speciell charm.

Den yngre museidelen, en postmodern faluröd sjuhörning med konkava fasader, ritades av Carl Nyrén i slutet av 1990-talet. White Arkitekter har ansvarat för renoveringen, inrett publika ytor samt en ny restaurang (delvis placerad i en helt ny glasad paviljong). Läget på Sandgrundudden är idylliskt med en liten park framför, konsthallen Sandgrund Lars Lerin strax intill och den slingrande Klarälven bakom. Numera syns vattnet dessutom, de tidigare täckta fönstren har öppnats upp. 

De flexibla utställningsytorna har försetts med klimatstyrning och säkerhetsanordningar, som gör det möjligt att låna in föremål och ställa ut på ett helt annat sätt än tidigare. 

På bottenvåningen i ”Cyrillushuset” ligger det lilla referensbiblioteket, en verklig pärla. Nestorn Åke Axelsson har inrett med specialritade hyllor, bord och sittmöbler. Elever vid Snickarakademin i Kristianstad hjälpte till att tillverka det mesta. För belysningen står ett annat inredningsproffs, Jonas Bohlin. Allt är genomtänkt in i minsta detalj. Gå in och njut. Stryk handen över fogar och träytor – det är så här absolut kvalitet känns.

Biblioteket med specialgjorda möbler och handsnickrad inredning. Design Åke Axelsson, förutom armaturer av Jonas Bohlin. Foto: Lennart Durehed

Självklart är hembygden viktig för ett länsmuseum. Ändå tror jag att de temporära utställningarna är mer avgörande på sikt. Om nu klyftorna mellan olika landsändar inte ska bli större, vill säga. Öppningsprogrammet i Karlstad är lovande. Det är både lokalt och globalt.

Värmlänningen Christian-Pontus Andersson har fått störst utrymme för sin separatutställning. Hans skulpturer är supernaturalistiska, samtidigt surrealistiska. Efter hand har de fått allt fler abstrakta inslag, som i mobilerna och väggstycken av plexiglas. Inuti en liten låda på väggen syns två figurer skymda av varandra. Lamm? Människa? En omfamning, en rörande sammansmältning som får mig att kapitulera. Det gåtfulla i Anderssons bildvärld fascinerar.

Bea Szenfelds utställning ”Everything you can imagine is real” har tidigare visats i Stockholm och Berlin men här har det avlånga rummet skapat nya förutsättningar för hennes fjorton kreationer av snören, A4-papper och tejp. De handgjorda verken ur kollektionen ”Haute papier” ackompanjeras av operamusik och rörliga bilder från samarbetet med Kungliga Operan. Den häftiga dramatiken väcker alla sinnen. 

En halvtimmes tågresa från Karlstad ligger en annan livaktig kulturscen stöttad av Region Värmland: Kristinehamns konstmuseum, inrymd i en gammal panncentral. I årets sommarsatsning ”I woke up like this” förenas två intressanta konstnärskap, som båda tar upp frågor om könsroller och kvinnoförtryck. Cajsa von Zeipels stora vita flick- eller kvinnofigurer (ofta i utmanande positioner) möter Annika von Hausswolffs nya bildsvit som knyter an till ett tema hon utforskat tidigare. I ”Oh mother what have you done?” möter vi utsatta kvinnor i olika polisiära sammanhang. Bilderna är rastrerade, övermålade och abstraherade. Är de självporträtt? Skulle någon kunna vara jag? 

Både Cajsa von Zeipel och Annika von Hausswolff har ställt ut flitigt i vår huvudstad och även utanför Sveriges gränser. Att de nu dyker upp i Kristinehamn i sommar är både roligt och viktigt. Jag tror stenhårt på institutioner som Värmlands museum och Kristinehamns konstmuseum. 

Man ska inte behöva åka till Stockholm (eller New York) för att bli berörd.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: