Kristina Lindquist: Det är naivt att tro att diplomatiska garantier hindrar tortyren i diktaturer

12 november 2019

I en aula i Värmland såg jag tortyrens spår i fullt dagsljus. Det var drygt tio år efter avvisningen från Bromma i december 2001, då Ahmed Agiza och Mohammed Alzery överlämnades till CIA, fick sina kläder sönderklippta, kedjades till händer och fötter och med förbundna ögon fördes till diktaturens Egypten. Sedan, i fängelset: Elchocker, slag med påkar och två människor som hängdes upp nakna som slaktade djur. När Ahmed Agiza nu skulle tala på Amnestys årsmöte i Sunne gick han med rollator och behövde hjälp för att ta sig upp på scenen. Smärtorna i den pryglade ryggen var ett minne från den svenska regeringens beslut att förlita sig på ”diplomatiska garantier” om att Agiza och Alzery inte skulle utsättas för tortyr.

Journalisten Joachim Dyfvermark, som var en av dem som i TV4:s Kalla fakta avslöjade hur avvisningen gick till, vittnar i Lena Sundströms bok ”Spår” (2013) om en känsla av att de ansvariga klarade sig undan, och att han ”aldrig mer skulle komma att se på världen på samma sätt igen”. Och för en del av oss som blev vuxna runt millennieskiftet innebär fallet Agiza och Alzery mycket riktigt ett avgörande brott i synen på den svenska rättssäkerheten och på vad socialdemokratin i det här landet är kapabel till.

Därför är det en lätt surrealistisk upplevelse att höra kraven på att diplomatiska garantier på nytt ska användas, denna gång för att utvisa de sex män, däribland flera tämligen ljusskygga imamer, som enligt Säpo utgör ett hot mot rikets säkerhet. Terrorforskaren Magnus Ranstorp menar att männen i fråga måste utvisas och att regeringen bör ”utforska om det går att få diplomatiska garantier” om att männen inte ska utsättas för ”tortyr eller motsvarande behandling” (GP, 5/11). Svenska Dagbladets ledarskribent Catarina Kärkkäinen lyfter ”säkerhetsgarantier från hemländerna” som möjlig väg framåt (5/11), medan Svenska nyhetsbyråns Edvard Hollertz undrar varför Sverige inte har ”lyckats” utvisa människor med hjälp av diplomatiska försäkringar (7/11).

Det är närmast genant att behöva påpeka att garantier mot tortyr från länder som kränker och fängslar oliktänkande faktiskt är att betrakta som helt värdelösa. Ranstorp menar i sitt inlägg att folkrättsprofessorn Mark Klamberg hävdat att ”diplomatiska garantier är en väg att gå”, men det Klamberg framhållit är snarare svårigheten att försäkra sig om att sådana garantier upprätthålls (Sydsvenskan 4/11).

I närmare två decennier har människorättsorganisationer gång på gång pekat på hur diplomatiska försäkringar används som ett sätt att kringgå det absoluta tortyrförbudet – som också riskerar att urholkas på ett mer principiellt plan. Om Sverige ger sig in i den här typen av förhandlingar skickar det nämligen en signal om att vi vet att tortyr förekommer i mottagarlandet, men att vi ber om ett särskilt undantag för just den här individen. Själva behovet av garantier borde vara svar nog.

Kanske är det först nu vi ser de verkliga effekterna av den massiva propagandaapparat som sattes i verket efter den 11 september 2001. Ingen behöver låtsas längre. Så kan KD-ledaren Ebba Busch Thor föreslå att man ska ”stresstesta” hur länge människor – förlåt imamer – kan hållas inlåsta utan åtal och dom. Den moderata kolumnisten Maria Abrahamsson kan skriva att det är en ”orimlig” uppfattning att skyddet mot tortyr är så absolut att det inte får vägas mot andra intressen – och låtsas som att det finns en sorts spelregler för misstänkta terrorister och en annan för ”gemene man” (GP 11/11). Ska man behöva påminna en jurist och före detta lagstiftare om att rättssäkerheten bara är värd något så länge den även omfattar obehagliga och potentiellt farliga personer? 

Och när Ekots Sanna Drysén frågar inrikesminister Mikael Damberg om det är ”uteslutet” att använda diplomatiska garantier så vägrar han helt enkelt svara på frågan (7/11). Som om den största svenska skandalen i modern tid aldrig ägt rum – och som om Dambergs eget parti inte var ansvariga för den. De bestående skadorna på en torterad mans kropp tycks inte ens fungera som en skammens varning.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: