Kristofer Ahlström: Mina minnen av 80-talets storfilmer är ett korkat barns

19 juli 2019

Jag minns mitt 80-tal där Berndt Egerbladh satt i tv med grovrandig kostym bland fladdriga lampskärmar och mindes sitt 40-tal. Hans program hette saker som ”Jag minns mitt 40-tal”, ”50-tal”, och så vidare; nostalgitrippar av dokumentärklipp och musiksnuttar, en skamlös backspegelfest för alla som börjat sakna hur det var förr i tiden.

Trettio år senare är jag gammal nog för ett eget ”Jag minns”-program, men en sådan önskan har visat sig helt överflödig – popkulturen är redan en katastrofzon av översvämningar från 80-talet. Ändå ville jag veta. Så jag baxade fram min ungdoms filmer för att se hur de åldrats, bunkrade upp med ”Nu är det kört”, ”Breakfast club”, ”Tom i bollen” och ”Goonies – dödskallegänget”. 

De var, visade det sig, skitdåliga. Alltså ofattbart usla. Tomma och fåniga. Det var som att snubbla över bortträngda minnen: min uppväxt passerade plötsligt revy i en parad av gapig och påfrestande lyteskomik. 

Nostalgi är ju den grövsta sortens fake news. Till mitt försvar ska sägas att som barn var jag mindre kritiskt tänkande än nu: min uppskattning av filmerna är ett korkat barns. Vilket försvarstal bröderna Duffer tänker komma med vet jag inte, men för dem är 80-talets verk fortfarande något slags kvalitativt riktmärke.

Tvillingarna Duffer är 35 år gamla och har skapat Netflix omåttligt populära och 80-talsfetischistiska serie ”Stranger things”. De är alltså för unga för att verkligen ha genomlevt 80-talet, därför minns de årtiondet på samma sätt som jag: genom den prepubertala barnblicken utan ångest eller cynism, utan ansvar eller plikt, där allt man upplever är en ny upptäckt.

Läs mer: Säsong tre av ”Stranger things” slår tittarrekord 

Netflix har haft nostalgi som affärsidé rätt länge nu, men med ”Stranger things 3” har man tagit i så hårt att i stället för en serie som utspelar sig på 80-talet får man en som känns inspelad på 80-talet. Alltså långt före tv-mediets omvandling till ett komplext berättarformat med sammansatta figurer, smarta storylines och psykologiskt trovärdig karaktärsutveckling. 

Här går i stället alla gamla grepp och teman i repris – i stället för att ta vår införstådda förväntan på stereotyperna och ställa dem på huvudet återskapar man det korkade rakt av från dåtidens filmer. En farlig, snygg kille? Då finns ett egenvärde i att han ska se ut som Rob Loewe i ”St Elmo’s fire”! Onda ryssar? Modellera dem efter samma känslodöda platthet som någon i ”Röd gryning” eller ”Rocky 4”! ”Stranger things” hejdlösa retrorvurm för Reagan-erans kultur visar helt enkelt med smärtsam tydlighet hur långt vi har kommit sedan dess. 

Inom vetenskapen har man slagit fast att nostalgi – trots att det är en bakåtsträvande villfarelse – faktiskt har evolutionära syften: i tider av snabba förändringar fungerar nostalgi som en trygg beständighet, den förankrar vår identitet när så mycket annat vi tagit för givet förflyktigas. Rent biologiskt triggas minnes- och belöningssystemet tillsammans, och forskning har hittat nostalgi hos så unga barn som sjuåringar. Sjuåringar som drömmer om att det var bättre förr! 

Men förändring är världens naturliga tillstånd, inte ett undantag; det ingår i allt från fysisk utveckling till vetenskapliga och kulturella framsteg. Det är motsatsen till stagnation och mättnad. När nostalgin tar överhanden blir det därför kontraproduktivt: man kommer inte framåt av att blicka bakåt. 

Och även om vår samtid är instabil och hypersnabb, med klimatförändringar och politiskt virrvarr och sociala medier-stress, bör man hålla i huvudet att ”Stranger things” varumärkespeppiga fantasi är förljugen: 80-talet var allt annat än mysigt; en tid av apartheid, kallt krig, kärnvapenskräck, aids-skräck, börskrascher, och, som serien smärtsamt och ironiskt nog påminner om: usel kultur. 

Kanske var nostalgin bättre förr, som hos Berndt Egerbladh. Jag minns det i alla fall så.

Läs fler texter av Kristofer Ahlström, till exempel om hur svenskarna lyssnar på ljudböcker.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: