Kulmen på ett storslaget författarskap

19 november 2019

”Hon strävar efter att skriva som en pirat, och hon hamrar sönder klassikerna, snor de stora männen”, skriver författaren Aylin Bloch Boynukisa.

Textpiraten är ”flickebarnet” Kathy, som har huvudrollen i Bloch Boynukisas nyutkomna roman ”Fåglarna”. Boken är löst baserad på Hitchcocks film: en vidareskrivning på storyn men också en metatext om själva filminspelningen.  

Förutom Kathy (med K, inte med C som i filmen) är Annie (Mörk Skönhet) och Barbie (Blond Skönhet) nyckelpersoner i rollistan. Kathy är nära förtrogen med Annie och mottagare av de ”kärleksfåglar” som också finns i filmen, och som i bokens epilog får medverka med egen röst i en av dikterna där olika fåglar talar om sig själva:

”I fångenskap har många mutationer uppstått vilket lett till / en större färgrikedom som inte återfinns i vilt tillstånd. /Jag är mycket aktiv och högljudd”.

Bloch Boynukisas bok kommer ut som ett samarbete mellan förlagen Dockhaveri och Rosenlarv, alltså förlag med nära koppling till gurleskrörelsen – den litterära strömning där man överdriver förtryckande flickiga attribut och tjejig symbolik så till den grad att de blir våldsamma och revolutionära. Fågelstroferna kan naturligtvis läsas som en metafor för det gurleska upproret.  

Miljön är framför allt Bodega Bay och San Francisco, så visuellt och taktilt skildrade att man kan höra havet i bukten och känna den ljumma vinden svepa genom lövverket. Gränslinjen mellan människa och natur är uppluckrad och gestaltas i meningar som ”när blåsten blåser, blåser jag” och ”när måsarna skriker, skriker jag”. 

Ibland rör det sig om rena dikter, och mycket vackra sådana: ”Barbies trädgård under veckosluten / alltid bersåfull längtan i vinden ekar / rosenfågelns gnägg / hör! (men flickebarnet har livlig fantasi så ingen hör) / när körsbären fäller och fäller sina blommor / faller ner i mönster leder allé till bersån där/ rosenkopparna alltid klirrar”.

Romanen är mystisk, drömsk och subtilt kitschig, men inte på det abstrakta eller flummiga sättet. Det drömska finns inte till för att mörka grumlighet i tanken eller för att sminka över banaliteter, inte för att dölja något utan tvärtom för att på ett filmiskt vis förtydliga stämningar och kommunikativa signaler som man annars inte skulle få syn på. 

Själva fåglarna är inte symboler som i ett symbollexikon, de samlas inte i flock för att vara kusliga eller betyda ondska. Snarare är de detaljer i Bloch Boynukisas nyskapande forskningsarbete om en annorlunda verklighet där kvinnlig erfarenhet tar större plats, och det drömska varvas med (sken)vetenskapliga beskrivningar och essäistiska partier om saker som unihemisfärisk icke-REM-sömn, rättvisans beskaffenhet och fåglars och människors migration. 

Författaren redovisar helt fräckt sina inte alltid pålitliga källor: ”All granskad och ogranskad fakta snodd från Wikipedia, Migrationsverket.se, teve, och olika lexikon.” Det är skillnad mellan att sprida fake news och dåligt underbyggda källor i sociala medier, och att förvränga fakta i en lekfull och respektlös inställning till den manligt kodade och självbelåtna synen på trovärdighet.   

Romanen handlar också en hel del om döden, Annies död och senare Kathys. Det är svårt att läsa det temat åtskilt från författaren själv, eftersom hon ägnade sin sista tid i livet åt att färdigställa den här boken, döende i cancer, bara trettiotre år gammal. 

Mot slutet blir den mer skissartad och verkar inte helt fullbordad, men på något sätt förhöjer det bara drömlogiken. Aylin Bloch Boynukisa har givit ut två böcker tidigare, ”Flickorganens genealogi” (2011) och ”Min käft är fylld av tänder och tid” (2013). 

Att ”Fåglarna” är ”kulmen på hennes korta men storslagna författarskap”, som Agnes Gerner och Maria Margareta Österholm skriver i förordet, är ingen överdrift. Jag skulle vilja se henne hyllad på samma sätt som andra samtida, för tidigt döda författare, till exempel Ola Julén och Mare Kandre, eftersom hon håller samma höga klass och är så originell och suggestiv. Att läsa ”Fåglarna” är inte bara som att spela med i en film, det är som att leva, verkligen leva (och sorgligt nog även dö) i filmen.     

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: