Lady Gagas campighet får Elton John att verka återhållen

29 maj 2020

Man har ändå saknat den här Lady Gagan. De senaste åren har hennes konstnärskap tagit märkliga vägar. Först duettalbumet med Tony Bennett. Sedan den konservativa ”Joanne”, och därefter snyftrullen ”A star is born”. Nog för att den sista etablerat henne som kelgris även för fegare publik. Men hennes försök att nå en position i det amerikanska folkhemmet har inte varit särskilt kreativt intressant.

”Chromatica” däremot markerar Lady Gagas återvändande till om inte framtiden så åtminstone samtiden. Visst finns här drag av nostalgi. Mäktiga singeln ”Rain on me” flörtar med filterhouse, och Madonnas sena 80-tal vilar än en gång som en osalig ande över stilvalen. Men det centrala har tydligt varit att, tillsammans med framför allt producenten BloodPop, hitta en plats som känns modern, och samtidigt låter huvudpersonen visa sårbarhet.

När ”Chromatica” är som bäst är den skräpig och gäll, bär en campighet som får gästande Elton John att framstå som återhållen. Tyngdpunkten på house och disco förstärker den livsbejakande kvalitet som alltid funnits i Lady Gagas inställning till annorlundaskap.

Man önskar bara att hon hade vågat gå längre. Ännu mer konstnärligt mod. En tydligare provokation. ”Chromatica” berör, men när den är slut önskar man att den snarare hade chockerat.

Bästa spår: ”Rain on me” ft Ariana Grande

Läs fler musikrecensioner av Sara Martinsson, till exempel om när Charli XCX sjunger direkt ur sin coronaisolering.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: