Leonidas Aretakis: Är människan kreativ nog för AI?

12 juni 2019

”Hon var sjutton över nio på morgonen, och huset kändes tungt.”

Så inleds ”1 the road” (Jean Boîte Éditions, 2018), som skildrar författaren Ross Goodwins färd mellan New York och Orleans i Jack Kerouacs efterföljd. Nedrafsandet på ett 39 meter långt kvittopapper överläts dock till en algoritm som sträckläst 200 klassiker, och som hämtat sina intryck från en kamera, en GPS och en mikrofon som alla spänts på Cadillacen.

Den fragmentariska prosan, där nonsens varvas med salvor av skönhet, når inte upp till sina mänskliga förlagor. Som den brittiska matematikprofessorn Marcus du Sautoy skriver i ”The creative code” (Harvard, 2019) har AI ännu svårt för saker som karaktärsbyggnad och sammanhängande berättelser.

Men om denna kod har knäckts av allt från skrivarskolor till strömningstjänster, så ligger AI inte långt efter.

du Sautoy citerar Ada Lovelace, som på 1840-talet uppfann datoralgoritmen. Hon trodde att ”den analytiska maskinen” inte skulle kunna skapa: ”Den kan göra sådant vi vet hur vi beordrar den att uppfinna.” Dagens AI fungerar dock tvärtom. Likt barn lär den sig genom att misslyckas, och utvecklar så en intuition – eller undermedvetet – som vi saknar inblick i. Om datorer blir självmedvetna, eller redan är det, kan vi alltså inte veta.

Hur väl står sig försvaret för vår skaparkraft inför denna utmaning? Inte särskilt.

Jag har sett finurligare skolarbeten än dokumentären ”Why are we creative?” (DN 7/6). Där får vi se Herrmann Vaske vaska 30 år av sitt liv på att plåga en samling – med få undantag – självgoda skådisar och bildskapare med den platta titelfrågan. Tanken att brandmän eller sjuksköterskor är påhittiga låg tydligen utanför ramen, men passar bra in i en tid där ”kreativitet” reducerats till ett modeord för konsulter med kombuchakran på kontoret.

Idén om konstnärens gäckande genialitet tynger också ner det förutsägbara samtalet om AI i Babel (31/3). ”Vi är långt ifrån att en robot kan skapa någonting som vi uppfattar som konst”, sa Jens Liljestrand till en förtjust panel. De får se upp så de inte redan nästa säsong ersätts av en robot som bläddrat i en tidskriftshylla.

I oktober 2018 gick nämligen den algoritmskapade tavlan ”Edmond de Belamy” för 432 500 dollar på Christie’s. Och Mario Klingemanns videoverk ”Memories of Passersby I”, som genererar unika porträtt med några sekunders mellanrum, är en skakande skildring av förgänglighet. Båda verken kan uppenbarligen uppfattas som konst, även utan direkt mänsklig intention. Detta för att kultur förstås kan vara mer än så: industri, identitetsmarkör, meningsfull i mötet med mottagaren, och så vidare.

Människa och maskin måste heller inte tävla. Se bara på forskaren François Pachets kodade jazzkatt ”The continuator”, som jammar med virtuoser och föreslår svängiga fortsättningar. Musikern Bernard Lubat, en som provat programmet, säger att samma förslag hade tagit år att utveckla, men att ”allt den spelar är ofrånkomligen jag.”

Kulturvärldens tjurighet inför tekniken fanns även när kameran på 1800-talet knäppte det figurativa måleriet. Men utöver att foto blev en egen konstart, tvingade det målarna att förstå vad som gjorde dem unika. Så avslutades tack och lov hötorgskonstens tidevarv, och modernismerna började pensla fram människans inre.

Den existentiella ångest som teknologin väckt, tog oss alltså närmare det mänskliga. Och om kulturen inte ser möjligheterna med AI är det inte datorerna som brister i fantasi.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: