Linus Larsson: Rätten att hålla käften får inte bli en klassfråga

12 juni 2019

I februari 2017 sätter sig Travis Kalanick i baksätet på en Uber. Den lyxigare sorten, en Uber black. Kalanick är vid den här tiden Ubers vd, och miljardär med god marginal. Han börjar småprata med föraren.

Efter några minuter skriker de i munnen på varandra, föraren anklagar chefen för att dumpa priser och rasera hans ekonomi. Kalanick får ett utbrott, kallar förarens prat för skitsnack och skriker att ”vissa gillar inte att ta ansvar för sin egen skit” innan han stormar ut. En videoinspelning läckte. När Kalanick såg den rasade han ihop på golvet och mumlade ”jag är fruktansvärd”, har Bloomberg rapporterat. Några månader senare hade Kalanick avgått.

Kanske, kanske hade någon på Uber incidenten i bakhuvudet när den senaste funktionen lanserades: Möjligheten att begära en resa utan konversation. En knapptryckning i appen man beställer bilen med är allt som behövs. Valet dyker upp på förarens skärm. Man behöver inte ens ödsla social kompetens på att signalera att man helst tiger.

Det finns mycket man kan kritisera Uber för. Herregud, vad det finns mycket. Att dra helt fel lärdom av Travis Kalanicks baksäteshaveri vore bara ytterligare en sak. 

Men oavsett skälet är Uber något på spåret här. För världen över sprider sig småpratet som en farsot. Nu läser jag i Wall Street Journal att inte ens Finland är förskonat. En reporter har rest dit och konstaterar storögt att man i Finland gärna håller käft när tillfälle ges. ”Den som pratar i en finsk bastu är inte finsk”, säger en pensionär i artikeln

Detta fantastiska riskerar nu att raseras av en skrämmande tillströmning av – håll i er nu – kurser i kallprat. ”Det kommer inte naturligt för finländare”, säger Karla Nieminen, som undervisar i småprat på deltid, till tidningen. 

Det vi ser i Finland är en rå, hänsynslös kulturimperialism, driven av snackpåsarnas hegemoni

Vid en lektion som Wall Street Journal bevittnade tränade en ung man på att fråga en klasskamrat om hon såg fram emot helgen. Det gjorde hon. Ett födelsedagskalas väntade. Var? frågade mannen som hade lärt sig om följdfrågor. Han fick ett kort, sakligt och fungerande svar. Där gick dock gränsen. För när han fortsatte med att berömma hennes tröja klarade hon inte mer. Hon ”hade knäckts av småpratets press”, rapporterade affärstidningen.

Klart hon hade. Ingen rimlig människa vet väl vad man svarar när någon säger ”snygg tröja”?

Att finländare tvingas träna sig på småprat tolkar tidningen som ett resultat av att den finska ekonomin globaliseras. När kollegor, kunder och konkurrenter finns över hela världen kan man inte sitta där tyst i bastun och tänka på nästa Nokiamodell. Då ska det diskuteras väder och berömmas t-tröjor. Man ska le och nicka. ”Sänk förväntningarna”, tipsar Karla Nieminen. ”Alla konversationer behöver inte vara så smarta.”

Alla konversationer kanske inte behöver finnas alls, vill jag invända. Det vi ser i Finland är en rå, hänsynslös kulturimperialism, driven av snackpåsarnas hegemoni. Plötsligt är man inte internationellt gångbar utan kallpratet. Ingen skonas. Ingen tyst tar sig fram. Vill du slippa säga att grillat är godast och att lägenheter är dyra i Stockholm? Ha ett bankkonto fett nog så du inte behöver tänka på en karriär. 

Här ligger också det verkliga problemet med Ubers tysthetsfunktion. Den finns bara i lyxtjänsten Uber black. Det har med rätta kritiserats för att vara ett sätt för rika att slippa interagera med någon utanför sin bemedlade bubbla. En knapptryckning och vips! – så slipper man prata med någon som behöver jobba för sin försörjning. 

Det måste bekämpas. Att sitta och hålla käft får inte bli en klassfråga. Stå upp för individens okränkbara rätt att vara tyst hos frisören. 

Här kan du läsa fler texter av Linus Larsson.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: