Lisa Boda: I höst ser jag fram emot fem timmar i det patriarkala mörkret

15 september 2019

Ett gathörn i Berlin. Jeanstyget stramar så hårt över den unge dansarens lår att sömmarna kan spricka när som helst. Han rör sig obrydd vidare till tonerna av ett ostämt piano som någon släpat ut på gatan och textat ”I’m a Steinway” tvärsöver.

Det uppstår en laddning mellan dansarens inåtvända koncentration och den stimmiga platsen och vi är allt fler som blir stående i solgasset. Till och med barnen glömmer den utlovade glassen och vill i stället ha ett par euro att lägga i hatten.  

Nej, några regelrätta föreställningsbesök blev det inte under sommarens roadtrip, men det fina med dansen är ju att den finns överallt ändå. I ett gathörn i Berlin, i ”Dirty dancing”-reprisen på tv, på bröllopet där de nygifta vännerna slopar valsen och rör sig till tungsint tangotakt under en av sensommarens sista ljumma kvällar.

Eller vid Balatonsjön, där jag väcks ur min strandslummer av ett trettiotal barn som ställt upp sig i en cirkel för ett spontant folkdansnummer. Hurtfriskt stampande är visserligen en sjukt irriterande väckarklocka, ändå smittar deras entusiasm av sig – tills jag föreställer mig hur glatt landets nationalistiske premiärminister Viktor Orbán hade applåderat samma uppvisning. 

En sekund senare skäms jag över min idiotiska tankevurpa. Drar mig till minnes hur Sverigedemokraterna redan när de först kom in i riksdagen 2010 lyfte fram folkdansen som en föredömligt genomsvensk konstform. Och hur en olycklig folkdansbyråkrat jag intervjuade framhöll alla de internationella influenser och samarbeten som ryms inom genren. 

Hur folkkulturen kan behålla sin egen konstnärliga röst då nationalistiska rörelser vill använda den i patriotiska syften är också ämnet för ett samtal under Dansens hus temavecka ”Folkdans 2.0” i oktober. En satsning som sammanfattar Dansens hus-chefen Annelie Gardells medryckande mix av angelägen folkbildning, internationella publikdragare och, på Lilla scen, experimentell plantskola. Vid årsskiftet avgår hon efter fem år – utan att vi sett tillstymmelsen till varken Dramatendramatik eller Svenska Akademien-intriger.

Även MDT, tidigare Moderna dansteatern, håller på att rekrytera ny ledare, sedan avantgardistiske Danjel Andersson lockats till Köpenhamn och Dansehallerne. Ur hans sista repertoar på Skeppsholmen är jag mest spänd på ”Våld i nära relationer”, en fem timmar långt performance utan dialog av Markus Öhrn/Institutet som baseras på aktuell statistik om våld i nära relationer i Stockholmsområdet.

Låter det utmanande? Absolut. Utmattande? Tveklöst. Men nog borde vi i publiken kunna stå ut med en kvälls expedition in i patriarkatets mörker när kvinnorna som utsätts lever med det år efter år. 

Alltså, dans är sinnlig och lättsam njutning. Också. 

Som i svenska Oscarbidraget ”And then we danced”. Filmen, som lär ha fantastiska dansscener, handlar om förbjuden kärlek i en homofob, georgisk balettvärld. Regissören Levan Akin har berättat att det homosexuella temat väckte så mycket ilska i landet att teamet tvingades ha livvakter under inspelningen i Tbilisi. 

Ändå rullar kameran, och dansen, vidare. Och för egen del: när varken planeten eller plånboken tillåter några gatuhörnsöverraskningar på främmande ort är det en tröst att få luta sig tillbaka i salongen och se världen dansa förbi.

”Våld i nära relationer”, MDT/Institutet, 27-28/9

”Folkdans 2.0”, Dansens hus, 2-5/10

Läs fler texter av Lisa Boda här.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: