Lisa Langseth: Tv-revolutionen förlöser ett nytt berättande

14 mars 2019

När jag började jobba med teater i början av 2000-talet var manusförfattarens arbete heligt. Om Sarah Kane skrev scenanvisningar där karaktärerna sög ut ögonen på spädbarn, var det regissörens uppgift att försöka hitta en så bra lösning på instruktionen som möjligt. I filmvärlden skulle texten däremot tjäna regissören, om det var något i manuset som man inte kände igen var det aldrig den läsande som hade för trånga glasögon. 

Författaren var här närmast ett mobboffer som borde sållats bort av det naturliga urvalet för länge sen men som av någon obegriplig anledning fortfarande fanns kvar i rummet som en irriterande fluga på väggen. På senare år har dock något dramatiskt hänt inom författaren/regissörens tvångssymbiotiska organism; teveseriernas intågande. Formen har visserligen funnits länge men när man nu börjat ställa samma kvalitetskrav på en serie som på en långfilm försätts manusförfattaren och regissören, som av naturen är två väldigt självupptagna figurer med enorma kontrollbehov, i en slags identitetskris. För mängden material som här ska produceras på hög nivå, kan inte längre skapas av endast en författare eller en regissör – istället tvingas man nu allt oftare att bli flera. 

Trots att denna arbetssituation bjuder på många utmaningar är det svårt att inte älska bilden av ett gäng klonade Jane Campions-regissörer i baddräkt som står med vatten till naveln och har regimöten.

I ” An evening with Jane Campion” (ligger på Youtube), ordnad av Film Society of Lincoln Center, beskriver Campion denna förändring som något av en befrielse. Visserligen är Campion utan tvekan upphovsperson till de båda säsongerna av ”Top of the lake”, men då hon insåg att det var omöjligt för henne att göra hela jobbet ensam skapade hon sig en regigrupp. Den som var bra på action fick ta de partierna, den som var bra på känslor fick köra de scenerna, i slutet av dagen hände det att man gick och badade tillsammans. 

Trots att denna arbetssituation bjuder på många utmaningar är det svårt att inte älska bilden av ett gäng klonade Jane Campions-regissörer i baddräkt som står med vatten till naveln och har regimöten. Kanske för att bilden slår hål på regissörens eviga ensamhet, kanske för att den är så egobefriande. Som om vem som har gjort vad egentligen inte spelar så stor roll. 

Även Lars von Trier försökte på 90-talet att utplåna regissörens ego fast på ett annat sätt. I manifestet ”Dogme 95” fanns tio budord, som man visserligen bröt mot så snabbt man kunde, men punkt 10 är ändå intressant: ”Regissören får inte krediteras.” I vår individfixerade tid kan det tyckas obegripligt men det var ett sätt att påminna sig om att filmen var viktigare än individerna som gjort den. 

Hannibal Buress och Ben Sinclair i ”High maintenance”. Foto: Janky Clown Productions HBO/REX

I HBO-serien ”High maintenance” har man valt denna självutplåning som en slags dramaturgi. I de två första säsongerna finns väldigt få återkommande karaktärer, inga kända ansikten, ett helt avsnitt berättas ur en hunds perspektiv. Serien består av en rad fristående kortfilmer sammanflätade av en marijuanaförsäljare i New York. Den enda mycket löst återkommande karaktären är weedförsäljaren själv, spelad av Ben Sinclair som också står som upphovsperson bredvid skaparen Katja Blichfeld. Här finns alltså två starka kreativa avsändare, men åter igen; bakom dem står flera. 

Den lysande teveserien ”Transparent” (Amazon) är skapad av Jill Soloway, men då det är omöjligt även för henne att göra allt själv bjuds ofta andra regissörer in, ibland är det något helt okänt namn, ibland är det självaste Andrea Arnold som gör ett avsnitt eller två. Gemensamt för dem alla är att de inte är där för att sätta en personlig prägel på arbetet, istället underkastar man sig helheten. Många av dessa nya produktionsteam leds också av kvinnor och andelen kvinnliga samarbetspartner är påfallande hög. (Endast två av fjorton regissörer till ”Transparent” är män”). 

Man ska verkligen inte förneka att det finns utmaningar med dessa enorma bolag som fattar produktionsbeslut och i slutändan äger allt. Men man ska inte heller förneka att förändringen släpper fram nya röster och arbetsmetoder. Varken ”High maintenance” eller ”Transparent” har någon litterär förlaga eller är beställningsjobb från en bolagstopp, i båda fallen har arbetet startat utan finansiering och därefter har en kanal klivit in. Dessutom har det aldrig varit filmregissören ensam som fattat produktionsbeslut och idén om att filmvärlden bortom strömningsjättarna skulle vara rättvis och hierarkilös är en närmast skrattretande naiv illusion. 

Den stora frågan är istället vad som händer med själva berättandet. Man brukar säga att film är en blandning mellan konst och spektakel och det är många idag som oroar sig över att spektaklet tar över och att konsten går förlorad i streamingtjänsternas tid. Men oavsett bolagens storlek är de ingenting utan kreatörer. Och här har författare och regissörer ett personligt ansvar inför sitt eget arbete, det är först när man avsagt sig det ansvaret som man reducerats till nickedockor åt marknaden. För oavsett om man är en eller flera, om man gör barnteater i ett cykelförråd i Västerås eller en teveserie för HBO, bör frågan alltid vara den samma: Vad vill man berätta? Kanske gör det inget om vem som har gjort vad bleknar bort. Men vad som berättas får aldrig göra det. I så fall kan man ju alltid tacka nej. 

Lisa Langseth är regissör och manusförfattare bakom filmer som ”Till det som är vackert”, ”Hotell” och ”Euforia”. 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: