Lotta Olsson tipsar: 5 x nya deckare

24 augusti 2019

Är kvinnorna verkligen de vanligaste mordoffren i deckare? Det brukar anses så, och jag har ansett det själv. Ni vet: avklädda unga kvinnor som ligger vackert draperade någonstans, kvinnooffer som vämjelig estetisk krydda.

Men jag undrar om det stämmer. Förra året gjorde jag ett försök att räkna mordoffer i de deckare jag hade läst, och upptäckte till min förvåning att det oftast var män som blev mördade. Det kan naturligtvis vara mitt urval som är skevt, men jag läser ändå en hel del deckare om våld mot kvinnor.

Till och med i dem blev männen mördade i stort antal. Fast de manliga dödsfallen konstaterades bara lite i förbifarten, som nödvändiga men ointressanta bondeoffer. Jag blev så förvånad att jag inte riktigt vågar lita på resultatet, och det var en rätt hastig genomräkning. Men sedan dess har jag fått en skärva i ögat: våld mot män är mycket vanligare än man tror (och ja, även i nära relationer). Vad är det som gör att vi inte diskuterar det mera? 

Män är ju mördare, eller hur? ”Det är alltid en han”, heter andra kapitlet i Erik Axl Sunds ”Dockliv”, där flickorna Mercy och Nova rabblar statistik: nittio procent av alla mord begås av män, nittionio procent av alla våldtäkter. ”Ja, det enda positiva med dem är att de typ en miljard gånger om dagen antingen misshandlar eller slår ihjäl varandra.”

För det gör de ju: i verkligheten är det mycket vanligare att män blir mördade än kvinnor. 

Det skulle krävas riktig forskning för att utröna hur mordstatistiken egentligen ser ut i fiktionen, men när jag började fundera på saken tyckte jag mig se en hel del fördomar, både hos mig själv och hos författarna. Varenda gång en kvinna faller offer i en deckare är det otäckt och blir uppmärksammat, kvinnan utmålas som hjälplös och ofta som väldigt oskyldig. När männen blir mördade rycker alla på axlarna. Dumma karlar. Skyll er själva.

Man skulle ju annars kunna tänka sig att det finns ett samband: att våld föder våld. Låter inte den frasen lite bekant? I så fall borde vi ju, både i fiktionen och i verkligheten, fundera lite mer över hur våld mot män ser ut.

● ● ●

5 x NYA DECKARE

Illustration: Albert Bonniers förlag

Mads Peder Nordbo: ”Mannen från Thule”

Översättning Kalle Hedström Gustafsson, Albert Bonniers förlag

Världen förändras ständigt, men den är också sig förvånansvärt lik. Det nya med Trump är att han vill köpa Grönland, det vanliga är den amerikanska närvaron där. Island och Grönland har länge gått sin balansgång mellan nordiskt kolonialstyre och amerikansk militärmakt.

Journalisten Matthew Cave, huvudperson i danske Mads Peder Nordbos deckarserie, är danskamerikan. Hans pappa var amerikansk militär stationerad på Grönland. Själv har Matthew vuxit upp i Danmark, för pappa försvann på ett tidigt stadium. Men nu är Matthew bosatt i Nuuk, och i ”Flickan utan hud” upptäckte han att han hade en halvsyster, Arnaq.

Han fick en vän också, Tuparnaaq, som är Mads Peder Nordbos svar på Millenniumseriens Lisbeth Salander. Tuparnaaq var utsatt för övergrepp som barn, hon har suttit i danskt fängelse i tolv år för mord och kommit ut som ett skarpslipat hämndvapen.

Grönland: en dansk koloni, och även en arktiskt belägen ö där det varit långt mellan människorna och svårt att fly från plågoandar. Kolonialmakten utövade sin makt, och de maktlösa tog ut sin frustration på barnen. Åtskilligt talade man inte om, som de alltför vanliga övergreppen inom familjen. Annat upptäcktes inte alls.

När Arnaq tillsammans med tre vänner beger sig till Færingehavn en helg, den by där förra boken kulminerade, blir Matthew orolig. Men det borde ju inte vara någon fara, mördaren är ju inte kvar?

Varpå de fyra ungdomarna försvinner.

Det blir helt hårresande otäckt, stundtals mer skräck än deckare, men Matthew och Tuparnaaq uppdagar också en komplex historia från nittiotalet, när amerikanerna experimenterade på ön. Och mja, världen har ju inte ändrat sig så mycket sedan dess.

Illustration: Lind & co

Karin Aspenström: ”Nattspår”

Lind & co

En känd författare, bosatt på Hornsgatspuckeln i Stockholm, blir anklagad både för att vara en mossig kulturman och för att vara alldeles för mycket vänster. När han börjar få mordhot från högerextremister står han inte ut längre, utan köper något förhastat ett ruckel i Värmland, i byn Svartbol där det inte ens finns en affär.

Och huset är verkligen fallfärdigt, alla i byn undrar vad i hela friden han tänkte. Han själv också.

Där misstänker jag länge en regelrätt spökhistoria, för något tassar på övervåningen och det verkar inte vara möss.

Det är en förhållandevis kort bok (med deckarmått mätt), men osedvanligt spännande både i trettiotalsberättelsen och nutiden. Karin Aspenström utnyttjar framgångsrikt schablonerna om ödehus, skogar, dolda hemligheter, underliga ortsbor och en otäckt trovärdig ultrahöger som givetvis finns även i Svartbol.

Illustration: Ordfront

Erik Axl Sund: ”Dockliv”

Ordfront

Andra boken i Erik Axl Sunds nya serie har låtit vänta på sig: ”Glaskroppar” kom ut för fem år sedan och handlade om hur en mängd ungdomar begick självmord. Det visade sig finnas en gemensam nämnare, musiken.

Nu handlar det i stället om tonårsflickor som säljer sex till män, och prostitutionen är gammal men har hittat nya vägar, när flickorna kan fångas in genom nätet. Dessutom finns det allt fler trasiga flyktingar att tillgå, redan traumatiserade av inbördeskrig i hemlandet. Ju vidrigare önskemål, desto mer får flickorna betalt, och i bakgrunden lurar någon som kallar sig Dockmästaren. 

Erik Axl Sund (pseudonym för Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist) berättar genomtänkt och kunnigt om den kriminella världen, men det som gör dem verkligt udda och läsvärda i genren är att de aldrig väjer för starka känslor.

Illustration: Wahlström & Widstrand

Mikaela Bley: ”Flickorna utan namn”

Wahlström & Widstrand

De första böckerna i serien om TV4-journalisten Ellen Tamm var måttligt intressanta, men i tredje boken, ”Louise” (2018) blev intrigen betydligt bättre. Och den här gången blir det våldsamt spännande redan från början, när tonåriga influencern Linn blir tvångsplacerad på ett nystartat flickinternat i skogen utanför Nyköping, där ingen ens får ha kontakt med sin familj, långt mindre med nätet.

Det pågår givetvis något skumt, och utanför internatet hittas en ung kvinna död. Ellen Tamm åker genast dit och gör reportage, men när inget mer händer vill tv-kanalen dra in bevakningen.

Den alltför snabbt och slarvigt presenterade upplösningen förstör tyvärr mycket, men längs vägen bygger Mikaela Bley skickligt upp oron både inne på internatskolan och i Ellens röriga privatliv, och berättar kompetent om en rad samtidsfenomen.

Illustration: Piratförlaget

Anne Holt: ”En grav för två”

Översättning Margareta Järnebrand, Piratförlaget

En ung norsk elitskidåkare åker dit för dopning, men hennes pappa är bergfast övertygad om att hon är oskyldig. Någon har fått i henne ett otillåtet preparat, och pappan anlitar Selma Falck för att ta reda på vad som har hänt.

Selma Falck har själv varit elitidrottare, men hela hennes liv har rasat samman den senaste tiden. Hon sitter i en rävsax och behöver få fram pengar, och det fort.

Anne Holt besitter förmågan att konstruera en bra mordintrig men att också väva in andra frågor. Här tar hon upp en av idrottens baksidor, att populariteten medför en omfattande brottslighet. 

Sedan debuten 1995 har Anne Holt skrivit flera serier, varav en om polisen Hanne Wilhelmsen och en om kriminologen Inger Johanne Vik. ”En grav för två” ska följas av flera böcker om Selma Falck.

Läs fler boktips från Lotta Olsson 

Läs mer om deckare 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: