Magnus Säll: När historiska oförätter blir inspiration till förtjusande popmusik

15 september 2020

Den arabiska brödraduon Tootard är syriska druser från Golanhöjden (som ockuperades av Israel 1967). Deras senaste, tredje album heter ”Migrant birds” (Glitterbeat/Border) och även om fåglar som frihetssymboler är en smula uttjatade, så är de väl sällan så befogade som här. På albumet innefattar symboliken även en kvinnas flykt från en förtryckande make och frihet från machonormer. Men ”Migrant birds” är också en skimrande hyllning till arabisk popmusik från 1980- och 90-talen, med kvillriga syntar och ettriga trummaskiner.

Tootard skapar en vemodig pop under discokulorna, tänk ungefär ett arabiskt Pet Shop Boys. Duon har gjort en total stilomvandling från förra albumets råa ökenblues, men musikaliskt är den lika effektiv. ”I shall never find my way back home” sjunger de mjukt i låten ”Wanderlust”. I den pumpande ”Open sesame” lånar de så mycket från Kraftwerks ”The model” att det liknar en cover.

Den palestinska trion 47Soul bildades å sin sida i Jordanien och har nu sina medlemmar spridda i Amman, London och Washington DC. De är som en sinnebild av den palestinska diasporan, rotlösa och med ständigt värkande hemlängtan. Deras nya album ”Semitics” (Cooking Vinyl/Playground) blandar hiphop, klubbmusik och pop från Mellanöstern till en genre de döpt till shamstep. Ett internationellt virrvarr av språk och influenser. Hiphop-beats och gnisslande orientaliska syntar är en förtjusande kombination. 47Soul visar också vilken outnyttjad kraft som rap på arabiska är, med sina sje-ljud och stötiga konsonanter. När de växlar till popsång på engelska blir de genast mindre intressanta. I ”Border Ctrl” kastar de sig mellan Västbanken och gränsen mellan Mexiko/USA med hjälp av den latinamerikanska rapparen Fedzilla. Fysiska och mentala murar ligger som ett underliggande tema på hela albumet, det liknar nästan ett slags besatthet.

Både Tootard och 47Soul visar att historiska oförrätter kan användas som inspirationskälla för samtida, politisk popmusik.

Läs mer om musik och fler texter av Magnus Säll

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: