Magnus Säll om Erland Westerström: Det sjunger i hela rummet av munspelets klang

25 september 2020

När folkmusikern Erland Westerström går upp på scenen har han en liten väska i handen. Den är mossgrön med metallbeslag och användes ursprungligen till förvaring av en liten diabildsprojektor. Nu är den ombyggd för att innehålla drygt tjugo stycken av hans munspel. Frågan är om någon annan musiker skulle kunna bära med sig lika många av sina instrument i ett så begränsat utrymme? Det kan förklara en del av munspelets en gång stora genomslag, och kanske också en del av den lite styvmoderliga behandling som det fått.

När Westerström börjar spela försvinner instrumentet in i hans händer. Han spelar polska efter polska fulla av musikens alla nyanser. Det går från vemodigt mörkblått till frustande illrött. Med sitt spel fångar han fiolspelets alla drillar och finesser. Det finns en skjuts i hans spel som gör det lätt att begripa att han ofta spelar till dans.

Erland Westerström är riksspelman och en av ytterst få som har utbildat sig i munspel på Musikhögskolan. Det är releasekonsert för hans debutskiva ”Andas!” (egen utgivning). Samtidigt en av de första konserterna med publik på Stallet överhuvud taget, sedan pandemin började härja i landet. Vi sitter därför glest utspridda på 42 stolar i lokalen.

Även skivtiteln får en annan laddning i skenet av coronaviruset och dess attacker på just de mänskliga luftvägarna. Den syftar annars på andningens avgörande roll. ”För att spela munspel behöver luft och musik bli ett”, som han skriver. När man hör en ensam munspelare så är allt bortrensat utom det basala; det är andning, händer, fotstamp. Ett slags musikens urtillstånd. (Även om gästmusikerna Nina Grigorjeva på harpa och Lovis Jacobsson på cittern också medverkar den här kvällen).

Man kan förstå munspelets succé under industrialiseringens sena 1800-tal. Här kom en billig, glänsande liten tingest som var relativt lätt att lära sig, det var som att ha en hel orkester i fickan. Det spreds över landet samtidigt med dragspelet – och var lika illa sett i folkmusikkretsar. Sågs nästan lite som mekaniska leksaker bredvid den mer krävande fiolen och nyckelharpan. Men som Birgit Kjellström skriver i ”Folkmusikboken” fick instrumentet en stor betydelse som glädjespridare i en slitsam vardag i ”drängkammare, kolarhyddor, timmerhuggarkojor, flottar- och rallarbaracker, bland torvupptagare och andra säsongsarbetare, i trånga förläggningar vid sågverk och andra industrier med rörlig arbetskraft (…)”.

Det finns ändå bara en liten rännil av munspelande folkmusiker genom historien. De flesta verkar ha funnits i Jämtland, en tradition som Erland Westerström knyter an till. Han lyfter fram förebilder som Elias Jonsson och Pelle Hammarberg. Sedan finns det nutida spelmän på ”munharmonika” från andra trakter, som Leksands stolthet Pelle Lindström och unge Filip Jers från Skåne.

När man hör Erland Westerström spela en gammal polska är det svårt att förstå varför instrumentet aldrig riktigt fått fäste i folkmusikvärlden. Det sjunger i hela rummet av munspelets klang, det klagar och vädjar. Samtidigt rycker och drar det i tretakten, man får hålla i sig i kurvorna. Musiken liksom forsar fram.

I den stunden känns den där lilla metallbiten, stor som en Snickers ungefär, som ett komplett instrument.

Läs fler texter av Magnus Säll och fler av DN:s kulturkommentarer

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: