Magnus Säll: Pers Hans Olsson fyllde polskorna och gånglåtarna med livsvisdom

07 juli 2020

Spelmannen Pers Hans Olsson från Rättvik har gått ur tiden. En portalgestalt och en av de stora traditionsbärarna har försvunnit. Det går som en skälvning genom Folkmusiksverige, lite som att tappa fotfästet en stund. Det räcker med att gå in i gruppen ”Svensk folkmusik” på Facebook och se alla hyllningar och sorgeord från musiker, dansare och lyssnare. Inte bara för själva musiken utan även för alla personliga möten där Pers Hans varit kursledare, inspiratör och låtförmedlare.

Man kan säga att Pers Hans från byn Östbjörka utanför Rättvik var av den gamla stammen. Han tillhörde en familj där spelmansmusiken hade gått i arv. Han fick den från sin far Pers Erik Olsson, som i sin tur fått den från sin far Pers Olle Olsson. På så vis leder spåren tillbaka till mitten av 1800-talet. Men utöver traditionen skrev han även många egna låtar.

Det finns flera sätt att försöka värdera Pers Hans betydelse. Ett är handfasta fakta som att han tilldelades Zornmärket i guld 1993 och att han uppbar statlig konstnärslön. Ett annat är att gå till musiken han spelade in. När musiktidningen Lira häromåret listade de 100 bästa svenska folkmusikskivorna så fanns Pers Hans med på tre av dem. Självklart ”Bockfot!” (1970), inspelad en stimmig kväll på Mosebacke tillsammans med Björn Ståbi, och som kan sägas ha varit startskottet för 1970-talets svenska folkmusikrörelse.

Därefter den likaledes stilbildande ”Tre spelmän” (1977) med Kalle Almlöf och Ståbi igen. Och så soloskivan ”Låtar inifrån” (1998) där Pers Hans spelar de gamla låtarna ur Rättvikstraditionen, som han tillsammans med sin far spelade in med rullbandspelare runt om i stugorna på 1960-talet. Här är han ensam med fiolen och låtarna. Man kan höra dramatiken och nerven, det är allt eller inget. Det är förunderligt hur han kan få fram en så mäktig klang enbart med hjälp av en stråke och fyra strängar.

Som så ofta hos Pers Hans är musiken av högsta konstnärliga halt – oavsett genre, oavsett land. Jag tänker mig honom jämte äldre blueslegender eller grånade indiska sitarmästare. Det finns en livsvisdom och ett djup i polskorna och gånglåtarna.

I dokumentären ”Far och son” av Thomas Fahlander så pratar Pers Hans om att ”tonen ska gråta” – som hos Jussi Björling. I filmen medverkar också sonen Alexander som gått i faderns fotspår. De har gett ut flera gemensamma skivor. I slutscenen sitter de på familjens släktgård och spelar ”Låt till far” – en av svensk folkmusiks mest inspelade låtar, och som Pers Hans far i sin tur skrev till sin far. Generationerna rör sig som i en spegelsal. Och musiken lever vidare, obruten. 

Pers Hans Olsson blev 77 år gammal.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: