Maja Francis räds varken kitsch eller country

24 september 2021

Det finns många anledningar att älska Maja Francis, popartisten som debuterade med sin första singel 2015 och som senare – när framgångarna kom – valde att tonsätta sina motstridiga känslor i ep-formatet på ”Cry baby (pt 1)” och ”Cry baby (pt 2)”.

”I'm not a disco”, sjöng hon i låtspåret med samma namn från 2018, och menade det verkligen. Låten, om att inte passa in i givna mallar, bärs fram av en klaustrofobisk klubbpop. Och så här i efterhand kan man förstå att Maja Francis vantrides. En depression fick henne att, kort därefter, dra i handbromsen och vända ryggen åt musikbranschen.

Glädjen fanns helt enkelt inte kvar.

Tre år senare har Maja Francis hittat den igen. Och nu tycks hon göra musik på helt egna villkor. Allt med hjärtat – och rösten – som främsta ledstjärnor. På ”A pink soft mess” är det en delvis ny artist som stiger fram. Likt en rosa fågel Fenix.

Fram träder en countryinfluerad popartist som draperar känslorna i mjuka lager och som hellre hämtar inspiration från Dolly Parton, Joni Mitchell och Tori Amos än dränker orden i täta, elektroniska ljudmattor från förr. Som väver en kitschig, men rakt igenom underbar, popballad runt pms, bara för att hon kan och vill. Som skiter i trender och kallar sina tankevirvlar för ”tiny tornados” i skivans kanske finaste stund. Och som briljerar som sångerska, i låt efter låt.

Bästa spår: ”Tiny tornados”, ”Lava love”, ”Pms party”

Läs mer:

Maja Francis: ”Musiken blev som en destruktiv kärleksrelation”

Läs också mer om musik och fler texter av Alexandra Sundqvist.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: