Malin Ullgren: Varför denna febriga laddning kring slutet på historien?

22 maj 2019

För oss som är iskallt inställda till drakar och som blir depressiva av tortyrscener är det en lättnad att serien vi inte har följt, ”Game of thrones”, är över. Det är tråkigt att känna sig utanför, ännu tråkigare att inte kunna delta på grund av sjåpig själ.

Ändå intressant att se febern kring slutet: vuxna som vill isolera sig från världen till dess att de hunnit se sista avsnittet. Andra som har sett och som känner ett maktövertag. När som helst kan de förstöra för de ännu okunniga genom en enda kommentar om handlingen: det hände!

Ni som följer ”Game of thrones” och inte har sett sista avsnittet kan alltså vara lugna, just jag kan inte sabotera något alls.

Läs mer: Därför blev ”Game of thrones”-slutet en besvikelse 

Som kritiker är jag annars inte benägen att ta hänsyn till plot spoilers. Jag kan inte skriva om ”Anna Karenina” och hålla det öppet för möjligheten att hon, Vronski och Karenin går i familjeterapi och finner ett sätt att samarbeta kring barnen.

När det gäller samtida litteratur är det inte nödvändigt att avslöja precis vad som händer, men om allt går åt helvete i berättelsen, måste jag ändå skriva ”det våldsamma slutet”, ”den tragiska upplösningen” eller liknande, eftersom det är viss skillnad på komedi och tragedi.

Min kollega Greta Thurfjell skrev nyligen att ”Spoilerfobikerna (…) har utövat påtryckningar på kulturjournalistiken så till den milda grad att många kritiker knappt längre vågar nudda vid handlingen i filmer eller tv-serier.” (DN 26/4)

I teorin håller jag helt med henne. Kritiken kan inte bakbindas av ett så infantilt fenomen som rädsla för plot spoilers.

Läs mer: ”Game of thrones”-stjärnan om kritiken mot serien: ”Respektlöst” 

Men med jämna mellanrum kommer jag på mig själv med att reagera just så infantilt: Tyst! Säg inte! Jag är inte där än!

Jag vill inte veta slutet i förväg. Jag vill inte gå miste om väsentliga överraskningar.

Varför denna laddning kring slutet på historien?

Det har med livet och döden att göra, inte mindre än så.

För att finna mening tolkar vi händelser och försöker se strukturer. Och som mottagare av fiktiva berättelser pendlar vi mellan den mening som skapas i verket och tankar om hur verkets mening kan förstås i verkliga livet. Det är en jakt på gåtan, den ständiga, ett sätt att förstå tidens flöde, antingen i världen eller i en organiserad berättelse.

Den tysk-judiske kritikern och filosofen Walter Benjamin menade till exempel att döden är det som möjliggör allt vad berättaren kan berätta: slutet på historien är det som bestämmer meningen med det som sagts – en ”flamma” av betydelse vi sorgliga små människor kan värma oss vid i våra meningslösa liv.

Quiz: Vad kan du om ”Game of thrones”?  

Om Benjamin talade om slutet på den fiktiva historien som en sorts tröst, rörde sig den franske litteraturforskaren Roland Barthes mot något som mer liknade upphetsning: han talade om hur passionen för mening, begäret efter mening, är det som driver läsaren av en plot. 

Att följa till exempel en tv-serie från början till slut är ett löfte om att få ett svar på något. Men svaret måste komma i sitt sammanhang för att vara meningsskapande. Det får inte dyka på en som en plot spoiler, för då är det lösryckt, då hänger det inte ihop med vår egen tolkningsprocess.

Kritiken och kulturjournalistiken kan inte undvika plot spoilers om den i sin tur ska kunna skapa mening i sina resonemang och berättelser. Men det finns något tyranniskt i det torra spoilandet för resonemangets skull: ett litet, litet missbruk av makten över den som ännu väntar på en stunds meningsskapande plot.

Man blir inte imponerad av vuxna människor som får panik av risken att få slutet på historien i förtid. Men paniken är lättare att förstå om man tänker att de trodde sig stå nära den större gåtans lösning: ”Jag ser ljus… Nej.”

Läs mer: Nytt misstag i ”Game of thrones” – plastflaska syns i sista avsnittet 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: