”Man lyssnar som besatt på Sthlm Svagas dämpade spel”

21 februari 2020

I inlagan till en ny skiva med gruppen Sthlm Svaga skriver Steve Swallow om en öronbedövande konsert med Cream som han såg tillsammans med Carla Bley i San Francisco 1968. Frågan varför inte fler i stället försöker spela så svagt som möjligt är klart befogad, och Swallow ställer den också i texten han skrivit med anledning av det stycke musik som Bley har skrivit särskilt för den här svenska septetten.

Releasekonserten på Fylkingen är följaktligen långt ifrån någonting i stil med Cream – eller för den delen improvisationsmusik typ Peter Brötzmanns ”Machine Gun”. I stället börjar Bleys ”Bells and whistles” med att Sthlm Svagas basist Elsa Bergman spelar precis så svagt eller starkt att det kunde beskrivas som toner lika gärna som bara lätet av hennes fingrar mot materialet.

Lite cymbaler från Andreas Hiroui Larsson fyller på, som explosioner långt bort i fjärran. Så kommer inte desto mindre ett tydligt tema, definierat av trumpetaren Niklas Barnö, altsaxofonisten Gustav Rådström, tenorsaxofonisten Johan Jutterström och sångerskan Linda Oláh. Och på det ett regelrätt solo av Rådström.

I allt väsentligt är det alltså en jazzlåt, eller snarare en svit, fast så dämpad i framförandet att arrangemanget skulle kunna gå en okoncentrerad lyssnare helt förbi. Nu är det knäpptyst i salen, så effekten blir i själva verket den motsatta: man lyssnar som en besatt. Och får mångfaldigt igen, just eftersom det faktiskt sker massor i musiken. Några talade ord av Linda Oláh retar ytterligare fantasin. Vad är det man hör egentligen? Och på vilka avstånd vill man placera ljuden? Allt man kommer att tänka på styr upplevelsen av akustiken.

Pianisten Carla Bley och basisten Steve Swallow hör ju till vad man skulle kunna kalla en intellektuell fallang inom den amerikanska östkustjazzen. Som kompositör är Bley dessutom känd för en humor, som inte sällan tar sig uttryck i ett lekfullt (och kärleksfullt) förhållande till traditionen. Här handlar det mycket om dynamiken, men mycket få om någon hade kunnat fylla den på samma sätt som hon.

Läs fler texter av Johannes Cornell och fler av DN:s konsertrecensioner 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: