Maria Schottenius: Det är inte klimatet som kommer att göra slut på oss, det är kärnvapnen

11 februari 2019

Min mamma talade när jag var liten, om Nevil Shutes ”På stranden” från 1958. Romanen handlar om ett kärnvapenkrig som redan har utplånat allt mänskligt liv på norra halvklotet och nu väntar människorna i Australien på att radioaktiva substanser ska spridas även dit och föröda allt liv. Jag tror mamma var rädd på allvar. Med två små barn som skulle växa upp i en värld där vätebomben fanns. Det var inte säkert att man kunde räkna med en framtid. 

Bomben var det stora hotet och skräcken för dem som var unga på 50-talet. De mindes Hiroshima och att liv kunde utplånas på ett ögonblick. ”Om atomkriget kommer” var en realitet och det fanns många mer eller mindre tokiga råd om hur man skulle göra om luften skulle fyllas av kärnvapenavfall. (Man skulle till exempel snabbt ta sig inomhus och noga borsta av dammet, fick barnen lära sig.) 

Författare diktade om en dystopisk framtid där människan fått tekniska redskap hon inte kunde bemästra. Harry Martinsons diktepos ”Aniara” från 1956 blev en klassisk radioteaterföreställning. Och 1959 kom operan med musik av Karl-Birger Blomdahl och libretto av Erik Lindegren. ”Aniara” satte sig i själen hos en hel generation.

Nu är ”Aniara” tillbaka, den här gången på bioduken och det gamla rymdskeppet har skapat stort medieintresse. Jag tror inte det är en tillfällighet. 

Kalla kriget är också tillbaka. Förut stod det mellan USA och Sovjetunionen där ledarna med fingret mot avtryckare skapade terrorbalans. 

Även då uppstod kommentarer som Stanley Kubricks ”Doktor Strangelove” med fenomenale Peter Sellers. Den kom 1964 efter Kubakrisen 1962, när ett kärnvapenkrig var nära. 

Nu står det kalla kriget mellan tre stormakter: USA, Ryssland och Kina, i en ekonomisk och säkerhetspolitisk kraftmätning där det upplösta kärnvapenavtalet är en bricka i det livsfarliga spel där Europa kan bli själva spelplatsen.  

Daniel Ellsberg, som genom att läcka Pentagonpapperen bidrog till att få slut på Vietnamkriget och avsätta president Nixon, var för en dryg vecka sedan i Stockholm för att ta emot Olof Palmepriset. Ni kanske såg och hörde honom hos Skavlan. 

Den legendariske visselblåsaren (centralfigur i filmen ”The Post”) kom förra året ut med boken ”The Doomsday Machine” om kärnvapenhotet. När Ellsberg arbetade vid den amerikanska administrationen som militäranalytiker fick han total inblick i hur amerikanerna under 60-talet inte bara tänkte sig kärnvapen som avskräckning, utan stod fullt beredda att använda dem. Man räknade till och med på hur många miljoner människor som skulle dödas i Sovjet och kalkylerade kallt med risken för att även Finland och Sverige skulle svepas med i atommolnet. Ellsberg har bekämpat kärnvapen sedan dess. Pentagonpapperen kom emellan, men både före och efter har han varit engagerad motståndare. 

Jag satt bredvid denne intensive 87-åring vid ett tillfälle under hans besök och frågade hur han såg på Sveriges möjligheter att agera. Svaret kom blixtsnabbt: ”Gå absolut inte med i Nato. De som tillhör Nato kan inte göra någonting, de är bakbundna. Använd er position till att bekämpa kärnvapen! Underteckna FN:s kärnvapenförbud!” 

Kärnvapenfrågan har alltid skapat splittring. I Sverige står striden om att skriva på avtalet om kärnvapenförbud till och med inom regeringen. Försvarsminister Peter Hultqvist mot utrikesminister Margot Wallström. 

I mitten av 1900-talet drev Herbert Tingsten på Dagens Nyheter och unga liberaler, som Per Ahlmark, högljutt att Sverige borde ha kärnvapen. Journalisten Barbro Alving, Bang, tog konflikten med Tingsten och fick gå från DN. 

Häromdagen hörde jag en av Sveriges mest framträdande fysiker och miljöforskare citerad. ”Det är inte klimatet som kommer att göra slut på oss. Det är kärnvapnen.” Mammas rädsla för bomben var helt relevant.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: