Maria Schottenius: Jag provoceras av beskäftigheter som ”det är ingen mänsklig rättighet att få barn”

20 maj 2019

Jag provoceras av beskäftigheter som: ”Det är ingen mänsklig rättighet att få barn.” Vad vill man säga med det? Du, som gärna vill ha barn men har problem att få det, lägg ner. Du kanske inte tillhör de utvalda som ska ha barn. Finn dig i ditt öde, i stället för att krångla.

Jag vet inte utifrån vilken position de förnumstiga talar? Och varför de tar sig denna rätt? 

För varje människa som vill ha barn måste det vara tillåtet att utröna vilka möjligheter som finns, innan man ger upp. 

Nyligen hörde jag en berörande radiodokumentär om ett par som fick en dotter genom en surrogatmamma. Hanna Skanne föddes utan livmoder, så hon var från början beredd på att aldrig bli biologisk mor. Men hennes blivande man Ismaèl tog reda på att man kunde plocka ut ägg ur hennes äggledare och befrukta med hans sperma. Sedan måste en annan kvinna bära barnet i sin livmoder. Ismaèls syster som redan hade två barn, var beredd. Hon intervjuas i programmet. Klok, reflekterande, medveten om små och stora problem. Vem har ansvaret för att hon vilar och inte tar risker under graviditeten? Vem avgör frågan om abort, till exempel vid missbildningar? Men dock. Hon ville hjälpa sin bror och svägerska. 

Det fick hon inte. Den svenska lagstiftningen säger nej till altruistiskt surrogatmoderskap. 

Hanna och Ismaèl hittade en surrogatmamma utomlands. Hon betalades med motsvarande tre årslöner och god omvårdnad. Även frågan om utnyttjande av kvinnans kropp mot betalning behandlas i programmet. 

Men tillbaka till Sverige. 2016 slogs det i lagen fast att surrogatmoderskap inte skulle tillåtas inom svensk hälso- och sjukvård. 

Jag har nu fräschat upp mina kunskaper i vad som skrevs och läst remissvaret från Statens medicinska etiska råd (Smer). Svaret går skarpt emot förslaget i propositionen och förordar altruistiskt surrogatmoderskap, det vill säga att kvinnan bär barnet utan ekonomisk ersättning. Rådet är inte helt enigt, ett par personer reserverar sig, bland annat med klyschan ”Att få barn är ingen rättighet”. 

Det känns skönt att läsa en intelligent och saklig argumentation i ett så känsligt och problematiskt ämne. 

Gång på gång punkteras den konventionella och ytliga hållning som utredningen presenterar. Det tyngst vägande argument man har mot altruistiskt surrogatmoderskap är föreställningen att kvinnan kan bli utsatt för påtryckningar och utredaren spekulerar i ett antal konflikter som kan uppstå. Med andra ord, kvinnan förstår inte sitt eget bästa. 

Mot detta skriver medicinetiska rådet vasst att argumentet vilar på ”en traditionell kvinnosyn och paternalistisk hållning till kvinnans förmåga att fatta beslut i förhållande till sin kropp, och synen på kvinnan som självuppoffrande” och fortsätter: ”Man kan i stället utgå från en annan syn på kvinnan som självständig, stark och normbrytande och själv har kompetens att fatta beslut om sin kropp.”

Surrogatmoderskap har alltid funnits. Förr kunde man mer eller mindre i hemlighet lösa sin barnlöshet genom att en syster födde ens barn, eller en bror blev inofficiell spermadonator. Varför inte göra det med öppna ögon och klara papper? 

Gränsen bör gå vid altruistiskt surrogatmoderskap, det håller jag med om. Ett kommersiellt surrogatmoderskap väcker andra frågor och problem. I vissa länder kan det handla om agenturer som tjänar grova pengar och grymt utnyttjar kvinnor i deras fattigdom. 

Samtidigt är kvinnor oftast förmögna att fatta viktiga reproduktiva beslut.  

En kvinna i ett fattigt land, som arbetar som ett djur, som i den situation hon befinner sig genom att bära ett barn får flera årslöner, skolgång till sina barn, näringsrik kost, god läkarvård och slipper arbeta under ett år, förstår förmodligen sitt eget bästa.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: