Mårten Blomkvist: Månfärder har alltid fascinerat filmskaparna

11 juli 2019

Det är femtio år sedan människan tog sig till månen.

Ens bröst sväller av stolthet över tanken. Tills man inser att det betyder att man för sin personliga del haft femtio år på sig att fatta hur det gick till.

Det är som det är med den saken. Av filmerna om månfärder kan man i alla fall lära sig att snaggat hår, tappra små fruar, och kortärmade vita skjortor spelade avgörande roller.

Månfärdsfilmer har hög machopoäng.

Det finns massor med filmer som utspelar sig i rymden men ganska få om resor till månen. Kanske ter sig månen som sliten som objekt för ambitioner, drömmar och fantasier. Innan filmen ens var född hade författare, trubadurer och konstnärer i sekler gått på om månen, á la Shakespeare i balkongscenen i ”Romeo och Julia”: ”Svär ej vid månen, den är obeständig, den byter bara skepnad där den går.”

Shakespeare var ofta ganska neggig om månen.

En av de tidigaste filmerna handlade också om en månfärd. Den franska trollkarlen och filmpionjären Georges Méliès (1861-1938) gjorde ”Resan till månen” 1902. Skäggiga vetenskapsmän i höga hattar stuvar in sig i en patronliknande raket som fyras av mot himlakroppen. De träffar gubben i månen rätt i ögat. Förtörnade rymdvarelser gillar inte besöket och de lärda får hoppa tillbaka till jorden. En av de ”Resan till månen”-kopior som färglades för hand finns att se på Youtube; det är ett enkelt sagoboksäventyr där kulisser och dräkter är det mest sevärda.

”Hugo Cabret” Foto: Jaap Buitendijk/Paramount/Gk/Kobal/REX

Det gick bra för Méliès tills hans filmer började ses som gammalmodiga. Han fick lägga ner och ställa sig i krimskramsbutik på en tågstation i Paris, som kan ses i Martin Scorseses ”Hugo Cabret” (2011). Méliès öde är inte någon reklam för månfärdsfilmer.

Trots att det inte gjorts så många filmer om USA:s rymdorganisation NASA:s ansträngningar för att nå månen så har genren en tydlig profil. Det mest påfallande är att familjen är central. ”La La Land”-regissören Damien Chazelle gjorde förra året ”First man”, med Ryan Gosling som Neil Armstrong, den första människan på månen. ”Den här filmen måste handla om köket och månen”, säger Chazelle i extramaterialet till filmens Itunes-utgåva.

Astronautfruar biter ihop, de är tyst iakttagande, de backar upp genom att hålla nerver och hem i ordning så att makarna kan koncentrera sig på sina livsfarliga och historiska uppdrag.

Claire Foy – drottning Elizabeth i serien ”The crown” – gör Janet Armstrong. En av hennes huvuduppgifter är att i tysta scener titta forskande på sin snaggade man, medan han är sammanbitet sluten och undviker att svara på hennes stumma inviter att tala om hur han känner sig. Det är ungefär så kvinnorna i månfärdsfilmerna oftast visar sin tapperhet, och gör sitt för rymdforskningsprogrammet. Astronautfruar biter ihop, de är tyst iakttagande, de backar upp genom att hålla nerver och hem i ordning så att makarna kan koncentrera sig på sina livsfarliga och historiska uppdrag.

Man kan få dubbla känslor inför dessa scener från astronautköken. Alla vill ha med köken, filmarna vill ge kvinnorna en sorts upprättelse, visa att det krävdes hjältemod även för att vara hemmafru till en astronaut. I ”Rätta virket” (1983), Philip Kaufmans filmatisering av Tom Wolfes bok om USA:s första steg på vägen mot rymden, säger Debra Wingers testflygarhustru: ”Vår regering kan lägga hur mycket pengar som helst på att lära dig att bli en dödsföraktande testflygare, men den lägger inte ett satans öre på att lära dig att bli den dödsföraktande hustrun till en dödsföraktande testflygare.”

Det skadar väl inte att sådant blir sagt. Å andra sidan blir månfärdsfilmer ofta också en hyllning till hemmafrun som institution.

På 1960-talet är astronauter det mest moderna man kan tänka sig, säger filmerna. Samtidigt är dessa män kärva och sammanbitna som Alan Ladd i ”Mannen från vidderna” 1953. Scott och Neil och Buzz och Gus och alla andra enstaviga rymdhjältar har så att säga alibi att undvika att tala om känslor. Det hör till jobbet att man måste hålla dem under kontroll. Det duger inte att ta till lipen när kapseln hamnat i vänstersnurr och rollmätaren säger 270 och man har 40 sekunder på sig innan man svimmar. Det mest kända citatet från någon månlandningsfilm kommer från Ron Howards nagelbitare ”Apollo 13” (1995). Tom Hanks spelar Jim Lovell, befälhavare under det olycksdrabbade månlandningsförsök som 1970 höll på att kosta de tre astronauterna livet. En syretank exploderar; BOOM, bultar flyger, plåt rivs bort, kapseln skakar, larm piper. Hanks till basen: ”Houston, we have a problem”.

Repliken fångar mycket av månfärdfilmernas appeal. Vi vill se män skakas om som kaksmulor i en plåtburk 400 000 km från jorden och ta det hela bättre än vi gör när det låter konstigt från brödrosten. I ”First man” står Ryan Goslings Neil Armstrong i en scen på toaletten hos NASA och tvättar händerna när chefen kommer in med andan i halsen. Vi har precis bestämt, säger han, Apollo 11 är den raket som ska ta en besättning till månen:

”Vi vill att du för befälet.”

Tystnad.

Tystnad.

Gosling:

”Okej.”

Chefen går ut. Gosling torkar händerna.

Månfärdsfilmerna är filmer om kortfattade män i kortärmade skjortor. För att det ska kännas tryggt i kontrollrummet på jorden krävs skärmar, monitorer, och ett antal män i kortärmade vita skjortor och svarta slipsar.

Det efter serietecknaren Alison Bechdel döpta Bechdeltestet är till för att avgöra om en film har någon scen där två namngivna kvinnliga rollfigurer har en konversation om något som inte har med en man att göra. Vissa månlandningsfilmer kan få en att efterfråga ett test för att avgöra om en film innehåller en scen där de manliga huvudpersonerna över huvud taget talar med varandra.

Månfärdsfilmerna är filmer om kortfattade män i kortärmade skjortor. För att det ska kännas tryggt i kontrollrummet på jorden krävs skärmar, monitorer, och ett antal män i kortärmade vita skjortor och svarta slipsar. Det är ingenjörsuniformen i amerikansk film, den signalerar en kombination av akademiker och mekaniker. NASA-experterna må vara tabelläsare och svarta tavlan-klottrare men de är också handlingens män. De har fallit för den ingenjörsmässiga skjortlösningen: den med automatiskt uppkavlade ärmar.

Astronauterna föredrar tenniströjor; astronauter är lite mer av beatniks.

”Dolda tillgångar” kom 2016 och lyckas verkligen som titeln utlovar få en att misstänka att månfärdsskildringarna genom åren dolt en del. Tillgångarna är något det känns mycket ovant att se i en film om NASA:s ansträngningar med att nå månen: svarta kvinnor. Katherine G Johnson, Dorothy Vaughan och Mary Jackson (spelade av Taraji P. Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe) var alla mattesnillen som arbetade för NASA och bidrog i arbetet med beräkningarna bakom rymdfärderna. Katherine G Johnson är för övrigt fortfarande i livet, hon blir 101 år i augusti. 

I ”Dolda tillgångar” handlar det om att få i väg Mercury-kapseln med John Glenn (Glen Powell), som 1962 blev den förste amerikanen att i rymden flyga runt jorden. Kvinnorna i filmen har skalle, men det är nästan omöjligt för dem att få använda den fullt ut. Mary tvingas gå till domstol för att som svart få tillträde till kurserna som kan ge den ingenjörsexamen som NASA:s regler kräver för att hon ska få ta ett steg till i karriären.

”Dolda tillgångar” är en hjältehistoria. Regissören Theodore Melfi brer på skamlöst – men medryckt blir man, och helt med på att det förmodligen är månlandningsstort när Katherine som enda kvinnan på NASA-toppmöte får ta kritan och kliva fram till svarta tavlan och visa hur man ska få Glenn helskinnad tillbaka till jorden.

Melfis film, efter en bästsäljare av Margot Lee Shetterly, berättar lite mer och lite nytt om bakgrunden till månlandningen. Men den rymdresefilm som haft störst inflytande av alla på bilden av månlandningen handlade inte om någon månfärd. Den var absolut inte avsedd att säga något om månlandningen, och tankar som den varit med om att väcka om månlandningen karakteriseras av regissören som ”idioti”. ”Capricorn One” (1977), skriven och regisserad av Peter Hyams, handlar om en av NASA planerad Mars-färd. I sista sekund måste den ställas in. Katastrof för NASA. Astronauterna pressas att hjälpa till att fejka hela Marsresan. Än värre för astronauterna: det kanske är bäst för NASA om fejkresan slutar med en tragisk olycka så att de sura astronauterna inte kan tjalla.

”Capricorn One” är spännande, och har en rollista som ger fin vintagekänsla för alla 1970-talsfilmsaficionados: Elliot Gould gör en misstänksam journalist, Karen Black är salt brutta som hjälper honom, Hal Holbrook är hal och mordisk, och Telly Savalas är tufft original med eget besprutningsplan.

”Capricorn One” brukar nämnas som paranoiapillret fick riktig fart på fantasierna om att månlandningen var fejkad. Konspirationsteorin var redan lanserad men thillern var bra reklam. Här kunde man ju se hur det måste ha gått till, eller hur? Eller hur? ELLER HUR?!

De i anden svaga konspirationsteoretikerna är att beklaga. De kan inte tro att människan är mäktig denna bedrift, ens när de ser allt som NASA:s forskning har gett oss. Mobiltelefonernas pyttekameror har rötter i rymdforskningen, liksom sneakers med luftdämpning. Och utan månlandningen skulle vi inte ha den i samband med den upptäckta modern till alla gnällfraser: ”De kan sätta en människa på månen men de kan inte...”

Bild 1 av 7 ”2001 – ett rymdäventyr”

Foto: Mary Evans/AF

Bild 2 av 7 ”2001 – ett rymdäventyr”

Foto: Mary Evans/AF

Bild 3 av 7 ”2001 – ett rymdäventyr”

Foto: Mary Evans/AF

Bild 4 av 7 ”2001 – ett rymdäventyr”

Foto: Mary Evans/AF

Bild 5 av 7 ”Moon”

Foto: Liberty Uk/Kobal/REX

Bild 6 av 7 ”Moon”

Foto: Liberty Uk/Kobal/REX

Bild 7 av 7 ”Moon”

Foto: Liberty Uk/Kobal/REX

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: