Martin Nyström: Ingvar Lidholm ville tvinga tonerna att tala

24 februari 2021

Det är 100 år sedan som Ingvar Lidholm föddes, vars avtryck i den svenska musiken och i det svenska musiklivet är outplånliga. Så gott som vartenda uruppförande – från körverket ”Laudi” från 1947 till ”stund, när ditt inre…” för baryton och orkester från 1998 – blev stora, avgörande händelser som kommunicerade långt bortom modernismens gränser.

Till skillnad från flera av sina generationskamrater hade Lidholm ett uttalat kontaktbehov. Och önskade att musiken skulle sträcka ut en hand till lyssnaren, han ville ”tvinga tonerna att tala” – så som han själv drabbats av musiken som mycket ung. Vilket födde en svärmisk besatthet i all slags musik, viljan till att lära sig spela piano och fiol och drömmar om att komponera.

Bara sjutton år gammal skrev han sorgemusik till ett drama av Euripides. Något som tände hans livslånga låga för Antiken. ”Hela mitt känsloliv klingar med när jag går till den världen.”, sade han långt senare. Vilket inte minst kom till uttryck i den ytterst gripande tonsättning för manskör av en scen full av klagan och förtvivlan ur Aischylos ”Perserna” – som är det äldsta bevarade grekiska dramat.

”Alla berättelser förhåller sig till sitt slut. Om slutet är synligt så är berättelsen synlig på ett annat sätt”, menade Niklas Rådström i en intervju om sin senaste bok i DN tidigare i år. Och ingen kunde konsten att avsluta ett verk som Ingvar Lidholm.

Ta bara den disigt avlägsna immigrantvisan i ”Greetings from an old world”. Det lilla ordlösa glissandot i ”Nausikaa ensam” som får det stora svallande verket att liksom bara knycka på huvudet och försvinna tillbaka ner i djupet.

De mysteriöst tassande cymbalerna som till slut svarar det nakna anropet i ”stund, när ditt inre…”. Eller den tibetanskt klingande marimban och trombonerna och den fjärran sjungande flickkören i ”Ett drömspel” – ett operaverk som ljuder av den ”konkreta blixten” som Lidholm sade sig bli träffad av varje gång han läste en sida av Strindberg.

Bild 1 av 2 Ingvar Lidholm i Bohuslän 1992.

Foto: Kamerareportage/TT

Bild 2 av 2 Kompositören Ingvar Lidholm 1998.

Foto: Gisela Svedberg/TT

Men inget verk har ett så fullkomligt förvandlande slut som ”Kontakion”, som dessutom gör det till ett måste i den tid som vi lever i just nu. Ett slut som gestaltar hur den mörkaste och mest sammanstörtande av världar kan återuppstå. Hur samma magnetpunkter kan vara svarta hål och källor till ljus.

När Lidholm för tio år sedan fyllde 90 år spelades ”Kontakion” under samma vecka i Stockholms konserthus, Berwaldhallen och Göteborgs Konserthus. Med sina hundratals framföranden, från Moskva i öst till San Francisco i väst, är det också det verk av Lidholm som framförts flest gånger.

Men troligen har slutet i ”Kontakion” aldrig fått en sådan tidlöst universell verkan som den 24 augusti 1995 i Aten då Göteborgssymfonikerna under ledning av Jesús López Cobos framförde det på Herodes Atticusteatern vid foten av Akropolis, då den avslutande och mirakulöst försonande och livsbejakande trumpetmelodin spelades från en plats högt ovanför på Akropolisklippan. Och förkunnade ett motstånd mot den eviga döden i alla dess former.

Fotnot: Från och med i dag kan man på GSO Play se Göteborgssymfonikernas nyproducerade kortfilm om Ingvar Lidholm som kretsar kring den stilbildande ”Sonata för soloflöjt” från 1946.

Läs fler texter av Martin Nyström och fler kulturkommentarer

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: