Martin Nyström: När musiken flyttade in på kammaren

07 mars 2021

Normalt sett skulle Harald Svensson, som räknas som en av landets främsta och mest mångfacetterade jazzpianister och kompositörer, varit i gång med konserter och föreställningar. Nu hittar man honom på sociala medier där han spelar fransk barockmusik av Francois Couperin på ett av sina två klavikord.

Klavikorden är ett intimt och tonsvagt men ytterst klangkänsligt instrument som alltid varit knutet till hemmusicerande och som var som populärast på 1700-talet. Den era då en betydande del av musiken flyttade in i kammaren och där blev något annat. Framförallt i Frankrike, och inte minst tack vare Couperin.

På en nyutkommen cd och dvd – ”Le coucher du Roi” (Chateau de Versailles spectacles) – har en ensemble under ledning av teorbisten Thibaut Roussel iscensatt en konsert för den åldrade Ludvig den XIV som ägde rum i januari 1713 i dennes sängkammare. En nedskalad musik, framförd av ett litet antal musiker, som påminde honom om storheten i de operor som hade getts till hans ära. Och om den balettmusik han själv hade dansat till inför publik. En sprakande musik skapad för de stora scenerna som nu förvandlats till något tystlåtet, drömmande och hudnära i ett slutet rum. En kammarmusik i verklig mening.

Harald Svensson.
Harald Svensson.

För att bättre förstå denna utveckling i Frankrike under Ludvig den XIV:s tid – då de allt magnifikare operaspektaklerna föder en motsatt trend till det allt mer privata och intima – finns nu även Francesco Cavallis storskaliga opera ”Ercole amante” (Den förälskade Herkules) på dvd (Naxos).

Operan var en beställning av kardinalen Mazarin för att fira bröllopet mellan Ludvig XIV och Maria Teresia av Spanien 1660 men premiären blev uppskjuten i ett och ett halvt år eftersom de avancerade sceniska ambitionerna krävde att man i princip byggde ett nytt operahus, vilket också skedde i Tuilerierna i form av ett ”Salle de Machines”. Med ett scenmaskineri som kunde sätta hela kosmos i rörelse runt den franska absoluta monarkin för att få den att framstå som alltings gravitetiska nav och centrum. Premiären 1662 blev utan tvekan tidernas hittills största operashow. Och Ludvig den XIV medverkade själv i de många dansnumren.

Allt detta är nu blott ett avlägset minne när kungen med dramaturgisk finess leds mot sömnen under konserten i sin sängkammare 1713. En långsamt fallande passacaglia av hans gitarrlärare Robert de Visée blir en landgång till kvällens sista sång av Sebastien le Camus till en text av Henriette Colignys. Vilken vädjar om att natten måste få vara länge och ifred för den otåliga gryningen: ”Den hjälper mig att dölja mitt lidande”. Som en sista knuff ur rampljuset och in i den omslutande natten får kungen höra Couperins vaggvisa ”Le Dodo”.

Förtjusande enkel, som Harald Svensson skulle ha sagt om den på sin kammare. För honom liknar några av Couperins stycken ren och skär popmusik. Kanske är det ingen tillfällighet att titeln på ett av Couperins mest kända stycken – ”L’âme en peine” – är en viktig fras i Francoise Hardys pophit ”Tous les garcons et les filles” från 1962. Att gå in på sin kammare och lyssna till en låt om hur det är att lida, att ”ha det svårt”, har gett tröst i många tider.

Läs andra texter av Martin Nyström och fler kulturkommentarer

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: