Martin Nyström: Vi svenskar är sällsynt mottagliga för tangomästaren Piazzolla i år

17 januari 2021

I oktober 2016 skulle Påve Franciskus göra sitt första besök i Sverige. Inför denna händelse fick jag en invitation till Vatikanen för att höra påvens egen kör i Sixtinska kapellet. Och därefter samtala med två av hans högsta dignitärer för musiken. Men eftersom Franciskus är argentinare ville jag vid detta tillfälle även passa på att berätta om Evert Taube som gjort att den svenska folksjälen är stöpt i tango.

Inför de stiligt kardinalsdressade herrarna reste jag mig till sist och tog upp Taubes ”Fritiof och Carmencita” och det tog inte många takter förrän de också reste sig och föll in i rytmen. En oförglömlig tangostund i Vatikanen där det rytmiskt dansanta ordet och namnet ”Samborombón” fortplantade sig under de höga valven.

Men Vatikanen var faktiskt med på noterna redan när tangon spreds för första gången i Europa via Paris – efter det att Le Figaro den 10 januari 1911 kommit med uppmaningen: ”Det som vi skall dansa i år är en argentinsk dans.” Och orsakade en feber, en mani eller en moralisk farsot, beroende på hur man såg det, över hela kontinenten. Tangon dansades överallt, mer eller mindre utmanande, men fick till slut såväl påvarna Pius X och Pius XI på fall då de gav tangon sin välsignelse, den förste på 1910-talet och den senare på 1920-talet.

Astor Piazzolla med sin bandoneon.
Astor Piazzolla med sin bandoneon. Foto: Claudio Herdener

Nu är det januari 2021 och återigen dags för att proklamera tangons år, fast den här gången i hela världen. Och anledningen är firandet av tangons störste tonsättare och musiker – argentinaren Astor Piazzolla (1921-1992) - som skulle fyllt 100 år i år. I sin bok ”Det mesta om tango” från 1984 beskriver Carl-Gunnar Åhlén honom som en svuren modernist, ojämförlig förnyare och samtidigt som en outsider – men som känner musikskapandets alla roller inifrån: ”Den argentinska tangon är för honom en dominobricka, vars valör han outtröttligt söker i andra västerländska musikkulturer i hopp om att finna samband, kanske också synteser.”

Det är dessa egenskaper som med tiden också gett Piazzolla en allt bredare publik och uttolkare från allt fler genrer – från klubbikonen Grace Jones, elektroniska Gotan Project och remixare som Koop och Four Hero till klassiska världsstjärnor som Yo-Yo Ma, Mstislav Rostropovitj, Gidon Kremer, Martin Fröst, Tone Thing Helseth, Daniel Barenboim och Kronoskvartetten. Ett brett inflytande, en ställning och en attraktionskraft som kanske bara är jämförbar med J. S Bachs – som ju Piazzolla också har många rent musikaliska beröringspunkter med.

Först ut att fira Piazzolla 100 år var Opera Balett Vlaanderen som från operahuset i Antwerpen strömmade sin världspremiär på ”Libertango” den 8 januari. En underbar föreställning av koreografen Nancy Osbaldeston där åtta dansare och fyra musiker fick Piazzollas tangos att flamma med hetta och stil. Och bli känslomässigt överrumplande som bara hans musik kan.

Men att se hans tangos dansas på det här sättet är också en oöverträffad ingång till att förstå musiken. Den formmässiga komplexitet och det dynamiska samspel mellan musikens stämmor som Piazzolla utvecklade ur den traditionella tangon finns redan i dansen vars stegkombinationer är oräkneliga och hela tiden oförutsägbara. Bytena av riktning, som mitt i farten kan öppna för en helt ny känsla, bygger på en lyhördhet som är lika tillitsfull som den är risktagande.

I boken ”Tango – återkomsten” från 2005 av Gunilla Ander och DN:s Nils Hansson säger en av de intervjuade dansarna att ”tangon finns i pausen mellan två steg”. Och av en tangolärare ges det paradoxala rådet: ”Blunda, men släpp inte din partner med blicken.” Tangon är den enda latinamerikanska dans som varken kräver slagverk eller ett stadigt beat. Bara ett fullkomligt förtroende för den andre. Och detta tog Piazzolla med sig då han fick sin musik att röra sig över branta stup med ögonen förbundna.

Lyssna! Martin Nyström guidar till Piazzolla

I dokumentären ”The next tango” som spelades in under en konsertturné i Europa 1986, säger Piazzolla att hans enda uppgift har varit att ändra på det enda som inte fick lov att ändras på: den argentinska tangon. Och att vara annorlunda. Inte göra sig annorlunda. Men tangon var redan i sitt ursprung en mångkulturell hybridmusik med ingredienser från Sydamerika, Karibien, Europa och Afrika. Förutsättningarna att dekonstruera den och sätta ihop beståndsdelarna på helt nya sätt fanns alltså redan i tangons första uttrycksformer. Därför kunde också Taube, som mött tangon i Argentina mellan åren 1910 och 1915, ta med den till Sverige och leka med den på sitt eget vis. Och på 1920-talet låta den svenska huvudstaden få en ton av Buenos Aires i sin ”Stockholmsmelodi”. En tangons ton som han därefter planterade i visa efter visa.

Vi är därför sällsynt mottagliga för att göra 2021 till Astor Piazzollas år. Och drömma om tangons sammanflätade turer, såväl i dansen som i musiken. ”Vid timmen noll kan bara passionen rädda oss”, heter ett uttryck som är kopplat till Piazzolla. Och skall tänkas till ljudet av en bandoneon, som han surrealistiskt kunde kalla för en ”likkista” – ett av världens mest svårspelade instrument, men också det mest livsbejakande.

Läs fler texter av Martin Nyström och mer om musik

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: