Mattias Dahlström: Jag ångrar mig – Pearl Jam var mycket sämre än jag skrev!

02 juli 2022

Så här skrev jag då:

Pearl Jam är också, trots allt, långa stunder ett utmärkt liveband. Hårt jobbande, energiskt, generöst, samspelt. Eddie Vedder har inte bara sitt gutturala vibrato i behåll, han vet också hur man styr en jätte­publik.

Så här skulle jag skriva idag:

Pearl Jam är långa stunder ett helt okej liveband. Hårt jobbande, energiskt, generöst, samspelt. Bandets grundläggande problem kvarstår dock – det gör rock som väldigt gärna vill stå för något annorlunda och utmana, men inte på någon punkt gör det.

2000-talet har varit en omtumlande tid. Först blev allt tillgängligt. Torrentsidorna och sedan strömningstjänsterna gjorde att det mest obskyra från världens alla hörn och populärmusikhistoriens alla tider fanns ett knapptryck bort (även om de allra flesta, tyvärr också en hel del rockjournalister, självklart använde sin nyfunna frihet till att fortsätta lyssna på exakt det de flesta andra lyssnade på).

Ganska snart blev också allt tillåtet. Alla de där skarpa gränserna som tidigare varit en del av musiken och, självklart än viktigare, musikkritiken, raderades ut. Allt vi trodde var självklart skulle testas igen, ifrågasättas och helst av allt omkullkastas. Det visade ju att man hade rätt skön och inte så neurotisk attityd till sin egen smak.

Som reaktion på det extremt snobbistiska och dogmatiska 90-talet hade den här revolutionen sin poäng, i grund och botten är förändringen förmodligen av godo, men för den enskilde kritikerns omdöme kunde den här revolutionen, i svaga stunder, få förödande effekter. I värsta fall kunde den förrädiskt tillåtande tidsandan lura intet ont anande recensenter att frångå sina allra mest grundläggande principer, överge sina viktigaste ideal och mer eller mindre sälja sin själ (för ett genomsnittligt konsertrecensionsarvode).

Jag vet mer om allt det här än de flesta. Jag gav ju en Pearl Jam-konsert fyra i betyg. Och hade jag kunnat berätta det för mitt femtonåriga jag, hade det resulterat i något som skulle kunnat vara en scen i en high-concept-sci-fi-thriller där den yngre versionen, på ren ilska, fullkomligt pulveriserar den äldre.

Så vad hände? Varför gick det som det gick den där olycksaliga dagen för tio år sedan?

Förmodligen ville jag ”utmana mig själv”. I enlighet med det sena 00- och tidiga 10-talets tidsanda inbillade jag mig att ett högt betyg till en åldrande grungekoloss skulle visa något slags öppet sinne för ett gammalt popsnöre, att det skulle framstå som ett behjärtansvärt försök att gå ur min trygghetszon, att tvivlet kring mina tidigare musikaliska ideal skulle tyda på något slags ökad mognad eller djup.

Problemet var att det tvingade mig att låtsas uppskatta just Pearl Jam. Ett band jag aktivt ogillat under mer än 30 års tid. När alldeles för många av mina generationskamrater i nittiotalets början förlorade sig i den trögflytande hårdrock som kallades för grunge var jag en av dem som höll emot, som vägrade ta på mig flanellskjortan och cargoshortsen (för att inte tala om Stone Gossards olyckiga kombination av tajt linne och plommonstop när Pearl Jam rockade hela den fria världen med Neil Young på en MTV-gala 1993).

Mitt problem med genren, då som nu, var att grungen utmålades som ett alternativ, som i alternativrock, men jag fattade aldrig till vad, eftersom den snarare bara körde rocken ännu längre ned i de allra gyttjigaste och överanvända hjulspåren. Hela genrens populärkulturella existens var ett slags medelklassprovokation som dels bara fungerade i en amerikansk kontext där varje ny generation producerar en stor kull republikanska och förvrängt kristna föräldrar som inget annat vill än att bli upprörda, dels var fångat i ett slags juvenilt konstruerat utanförskap. Ser du mitt tokiga bockskägg? Förstår du hur svår jag är? Ser du att jag klätt ned mig trots att jag vuxit upp i villa, fattar du hur äkta det är? Ser du att jag färgat håret blått också? Ser du min protest, pappa? Varför ser du mig inte, snälla pappa? Pappa?

Möjligen finns något genuint rörande i Pearl Jam-männens ständiga och med åren tilltagande jakt på (väldigt amerikanskt individualistisk) frihet, alla Pearl Jam-mäns favoritfilm är Sean Penns ”Into the wild” om en kille som bara skiter i det moderna livet och hittar sig själv på vägarna och i närhet till naturen, men den var så klart bara en återvändsgränd där alla mustiga rockmän förr eller senare hamnar.

Och tydligen också jag då. Eftersom jag för tio år sedan inbillade mig att jag ville slå mig fri från förväntningarna och för en stund glömma att jag för trettio år sedan valde My Bloody Valentine och A Tribe Called Quest framför just Pearl Jam. Ett val jag står för och är beredd att försvara in i evigheten, men som jag i ett ögonblick av svaghet trodde att jag behövde ifrågasätta.

Jag ville visa att jag vågade ge mig ut på okända vägar. Ge mig ut i det vilda. I stället rusade jag rakt in i den värsta fällan av alla – jag blev själv, om än bara för en kväll, en Pearl Jam-man.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: