Mattias Dahlström: ”Svarta Woodstock” lyfts äntligen fram i ljuset

29 juli 2021

Det brukar sägas om Woodstock att 100 000 människor gick in på festivalområdet och att mångdubbelt fler kom ut. Ett skämtsamt sätt att förklara den mytologiska position rockfestivalen fått. Woodstock blev ganska snart efter genomförandet sommaren 1969 en symbol för hippierörelsens dröm om frihet och ett slags grund för hur rockfestivaler ska vara och – icke att förglömma – se ut.

Harlem Cultural Festival, en serie konserter, närmast att betrakta som återkommande minifestivaler, som pågick under samma ”summer of love” som Woodstock, samlade drygt 300 000 människor, men har aldrig varit i närheten av att uppnå samma status.

Gladys Knight and the Pips performing under the Harlem Cultural Festival 1969.
Gladys Knight and the Pips performing under the Harlem Cultural Festival 1969.

Trots den stora publiken, trots att kameror rullade hela sommaren, trots att såväl The Staple Singers och Stevie Wonder som David Ruffin och Nina Simone uppträdde, tystnade Harlem-festivalen i samma stund som publiken strömmade ut från Mount Morris Park. Inte ens när det inspelade materialet försökte säljas som ”the black Woodstock” var särskilt många intresserade. Myter bildades inte, orden och tonerna från scenen gav inget eko, konsertserien blev aldrig någon del av populärmusikkanon eller något som en hel generation ljugit om sin närvaro vid.

Väldigt få av de som var där har ens fått möjligheten att berätta om vad som hände och vad det betydde. Till nu.

För när Ahmir ”Questlove” Jenkins – The Roots karismatiska trummis och musikteoretiker – samlar materialet och lägger till nya intervjuer från de som var där i något som är lika mycket lysande konsertfilm som klockrent tidsdokument lyfts Harlem Cultural Festival äntligen fram ordentligt. I ”Summer of soul”  (med den pricksäkra undertiteln ”…or, when the revolution could not be televised”) blandas osannolikt sagolika liveklipp med de oundvikliga kopplingarna till den parallellt pågående medborgarrättsrörelsens framsteg och bakslag.

Questlove ligger bakom ”Summer of soul” – en dokumentär som skriver om musikhistorien.
Questlove ligger bakom ”Summer of soul” – en dokumentär som skriver om musikhistorien. Foto: Rob Latour/Shutterstock

Att få se Gladys Knight, Sly & The Family Stone och Edwin Hawkins Singers i högform är i sig fantastiskt, men Questloves omskrivning av rockhistorien – det måste ständigt göras och så vidare – vore kanske inte så häftig om det stannat just där. För det är inte i klippen med de mest etablerade soulstjärnorna eller i de breda penseldragen kring kopplingarna mellan musiken och politiken som ”Summer of soul” verkligen övertygar, utan när Questlove tillåter sig att gräva lite djupare och nörda ned sig som vi närmar oss den alternativa historieskrivning som filmen utger sig för att stå för. Att Max Roachs revolutionära jazz, Mongo Santamarias kubanska rytmik och Ray Barrettos nuyoricanska soul (och att Princes gamla huspercussionist Sheila E gör en analys av de båda sistnämndas olika spelstilar) bereds minst lika mycket utrymme i filmen som Gladys och Stevie blir i sig en liten omskrivning i omskrivningen.

Även om man principiellt är tveksam till idén att skicka andra att göra musikjournalisters arbete är det omöjligt att inte imponeras av Questloves jobb. Det går ju inte att göra det mer flyhänt, initierat eller kärleksfullt.

Läs mer:

Hudnära konsertfilmen ”Amazing grace” visar en souldrottning på toppen

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: