Michael Segerström: ”Nu behöver jag inte hymla längre”

15 september 2019

Havet har legat blankt hela sommaren. Men i natt åskade det massor, Michael Segerström satt med ett glas rött på sin balkong och såg blixtarna. 

Ovädret lämnade havet dunkelt och oklart. Sjögräs och grums har virvlat upp och drivit in mot land och guppar nu grötaktigt i vattenbrynet.

Det är en av sommarens sista dagar. Varmt och kvavt på den skånska sydkusten. Åskan lyckades inte rensa luften. Michael Segerström har redan gått över grusvägen, förbi den smala ängen och tuvorna av sandrör ner till den vita stranden för ett dopp en gång i dag. Det kanske blir ytterligare ett bad efter att han har åkt in till Trelleborg och köpt kvällstidning och middagsmat. 

Foto: Anders Hansson

Här i Beddingestrand har han tillbringat alla sina somrar i det röda trähuset som hans föräldrar lät bygga på 40-talet , i det före detta fiskeläget mellan Ystad och Trelleborg. Barndomens sommarlov var långa – båda föräldrarna folkskollärare. Under läsåren bodde familjen i Skurup, en och en halv mil inåt landet.

– Som barn var det en befrielse att komma hit. Det var helt öppet, man kunde springa omkring som man ville, det var som att släppas ut på grönbete, säger Michael Segerström. 

Det blev han av de tre bröderna som tog över huset. Nu är sommarstugan vinterbonad. Och efter närmare fyra decennier i Stockholm bor Michael Segerström sedan några år här på heltid. 

När jag ser tillbaka på vad jag skrivit och spelat så har nog det homosexuella temat funnits med ganska ofta, utan att jag riktigt tänkt på det

Vid ett belamrat skrivbord i vardagsrummet med småblommiga tapeter och knarrande trägolv skriver han sina pjäser och böcker. Här repeterar han också sina föreställningar innan han ger sig ut i landet för att spela, mestadels på små fria teatrar.

– Konstigt nog fanns det för mig inget sånt där typiskt motstånd mot att flytta hit, tillbaka till föräldrahemmet. Här finns inga jobbiga minnen, de jobbiga minnena är från andra ställen.

Foto: Anders Hansson

För några månader sedan fyllde han 75. Av scenografen och skådespelaren Nils Moritz, som han under drygt 20 år drev Boulevardteatern tillsammans med, fick han ett inramat fotografi. Det hänger i trappan på väg upp till övervåningen och sovrummet, han går förbi det varje dag. 

Fotot visar fem personer, längst bak står Michael Segerström välklädd under ett paraply, mellan fingrarna en cigarett, blicken är stadig men mungiporna slokar. Bilden är från pjäsen ”Verkligheten” som han skrev och som sattes upp på Boulevardteatern 1992. Den handlar om en grupp trasiga människor utanför arbetsmarknaden som i brist på något att göra startar ett teaterprojekt. Michael Segerström spelar regissören som fattar tycke för en av killarna i gruppen. Första akten slutar med att Segerströms rollfigur blir misshandlad efter att försökt vänslas med killen.

 – Nu när jag ser tillbaka på vad jag skrivit och spelat så har nog det homosexuella temat funnits med ganska ofta, utan att jag riktigt tänkt på det. Jag har inte sett mig själv som bög, eller bisexuell är kanske rätta ordet. Åtminstone inte inför andra, inte öppet. Jag var ju tillsammans med en kvinna i 30 år. 

Men i vintras kom han ut. Det skedde på ett galleri i Malmö. Han var där för att tala om en memoarbok han skrivit, ”Till Arre från pappa”, som handlar om hur han och hans före detta fru, regissören och skådespelaren Susanne Hallvares, adopterade en femårig pojke från Belarus. Boken är skriven som ett brev till sonen Artjom, senare kallad Arre. När Michael Segerström hade pratat en kort stund om boken och läst något stycke slog han ihop den och sa att han hellre ville tala något annat. Något som var mer angeläget för honom just då. 

Galleribesökarna stramade upp sig, lystrade.

Och så sa han det.  

 – Jag hade ju inte tänkt att det skulle bli ett sånt hallå i medier och i branschen som det blev. Jag blev faktiskt förvånad; att komma ut ur garderoben 2019, det är väl inte så sensationellt egentligen? Men det var det tydligen och det beror väl på att jag är lite halvkänd och så jävla gammal.

Det största steget hade han förstås redan tagit. Innan galleriframträdandet hade han berättat för vänner och familj. 

– Jag var skiträdd. Värst var det att ringa min son. Han jobbar ju på bygge, visserligen som nån slags förman men ändå. 

Du tänkte att han skulle ha homofoba åsikter?

– Ja, det var fördomsfullt av mig, men jag tänkte mig att han skulle kunna ha åsikter åt det hållet. Jag föreställer mig byggbranschen som ganska macho, med mycket pilsner och brudar. Men han tog det bra. Han tog det som ingenting. ”Jaha, var det bara det du skulle berätta”, sa han när jag ringde. Han älskar mig, faktiskt. 

En gång, när jag gick på universitetet, försökte jag förföra en kille men jag bar mig så klumpigt åt att han bara drog sig undan

Under årets Pridevecka var det premiär för monologen ”Arg gubbe” på Teater Giljotin i Stockholm. Michael Segerström står själv för manuset. Det är en pjäs som handlar om att komma ut som bög när hbtq-rörelsen sedan många år krattat manegen slät, och till råga på allt bli gratulerad för det. ”Finns det verkligen ingen som tycker att det är lite småäckligt längre?” undrar Michael Segerström från scen. Det är också en monolog om smärta och om ett långt – nästan helt – liv med kuvade känslor och återhållen lust.

– Jag har alltid vetat! Jag har vetat sen jag var 16 år. 

Men du har aldrig levt ut det?

– Nej. En gång, när jag gick på universitetet, försökte jag förföra en kille men jag bar mig så klumpigt åt att han bara drog sig undan. Det är det närmsta ett homosexuellt förhållande jag kommit.

Han är tyst länge. Gräshopporna spelar ihållande och högmält. Solen gassar mot den röda husväggen i trädgården där vi sitter. 

– Pornografi har ju varit lösningen, det måste jag ändå säga. Det var ju skamligt förstås. Jag tittade mig noga över axeln när jag gick ner i de där källarbiograferna i Stockholm.

Foto: Anders Hansson

Teaterintresset föddes tidigt. Som barn följde Michael Segerström ofta med föräldrarna in till Malmö stadsteater. I tidiga tonåren såg han Ingmar Bergmans uppsättning av Goethes ”Faust” och Pirandellos ”Sex roller söker en författare”. Han förstod inte mycket men älskade det.  

På 60-talet började han studera drama-teater-film på Lunds universitet. 1967 sökte han till scenskolan men kom inte in. Några fler försök gav han sig inte på. 

– Jag blev lite bränd. Också tyckte att jag att alla som sökte var så konstiga. De gick omkring i svarta polotröjor allesammans och gjorde experimentella röstövningar i korridorerna. Själv tänkte jag att jag skulle rissla upp mig lite och kom till intagningsprovet i blazer, vit skjorta och slips. Jag kände mig inte hemma i det där om man säger så. 

En kamrat tog med honom till den fria teatergruppen Teater 23 i Malmö. Han blev snabbt ordförande för teatern – det var det ingen annan som vill vara – och började skriva dramatik för gruppen. Småningom startade han och brodern Thomas Segerström Tidningsteatern i Malmö. De satte upp folkliga och samhällskritiska stycken och revyer med inspiration från Hasse & Tage och proggrörelsen.

Vi var allergiska mot plakatteater. Vi ville att det skulle vara roligt

1984 gick han ihop med ett tiotal skådespelarvänner, däribland Ann Petrén, Susanne Hallvares och Nils Moritz, och köpte Söderbio på Götgatan i Stockholm. Där startade de Boulevardteatern. När de inte spelade klassiker som Molière eller Tjechov var det ofta Michael som skrev pjäserna. 

Jag undrar vad deras vision var. Han skrockar.

– Vision, vision, vår vision! säger han och slår ur med händerna i en överdriven gest. Han har bytt skånskan mot något slags rikssvenska. 

– Vår vision var att spela teater. Vi var ju vänstermänniskor allihopa men vi hade ingen tanke på att göra politisk teater som Fria Pro och de där andra sysslade med. Vi var allergiska mot plakatteater. Vi ville att det skulle vara roligt. 

Foto: Anders Hansson

På film och tv har Michael Segerström har ofta spelat komiska roller, lite halvtokiga koleriska män. Roller som balanserar på gränsen mellan humor och tragik, där tajmning är allt.

2007 fick han sin första huvudroll i en film. Det var i Johan Klings drama ”Darling”. Michael Segerström spelade den lätt hunsade Bernard, en äldre man i gabardinjacka som förlorat det mesta men utan att klandra någon. 

– Bernard ligger mig varmt om hjärtat, jag tänker fortfarande ofta på honom. Han är så positiv, nästan löjligt positiv. Det är så dumt, så naivt. 

Skrattet bubblar upp i honom. Det är ett pojkaktigt skratt. 

Vad är dumt?

– Jo, det går ju åt helvete för honom hela tiden. Han förlorar sitt hem, sin fru och sitt jobb men när han efter en massa jobbintervjuer får en provanställning på McDonald's går han till Seven Eleven och firar ensam med en muffins och är bara tacksam. Det är sorgligt, visst, men det är också så dumt. 

Michael Segerström får nästan inte stopp på skrattet. Han roas av det tragikomiska. Kasten mellan allvar och munterhet är tvära, det säger han själv.

Delar du Bernards optimism?

– Nej, det gör jag verkligen inte! Jag är mer dyster. Fast jag kan även bli euforisk. Det lätt maniska finns också i mig, fast så kanske det är för alla. 

Vad betydde rollen för dig?

– Den betydde jättemycket. Och att jag fick en Guldbagge för den, det var ju ett kvitto på att jag var ganska bra. Jag var 63 år då och hade inte haft en enda huvudroll i någon film innan dess. Fast jag vet inte riktigt om den ledde till några nya roller direkt. 

Mamma var fullständigt oförutsägbar. Stundtals var hon väldigt elak, spelade ut alla i familjen mot varandra

Det kommer inte särskilt många förfrågningar från teatrar och producenter längre, vill han ha några roller får han skriva dem själv. Och det gör han. Han har börjat skriva prosa också, hittills har det resulterat i en novellsamling, en roman och en memoarbok.

I såväl dramatiken som prosan är det en karaktär som ständigt återkommer. 

 – Den elaka modern. Hon är något slags nav i mitt konstnärskap. Det hänger ihop med min egen mor. Jag hade väldigt svårt för henne. Hata är ett starkt ord, kanske för starkt, men ibland tänker jag att jag hatade henne. 

Vad var det med henne?

 – Hon var fullständigt oförutsägbar. När man kom hem var det första man gjorde att kolla in vilket humör hon var på och var hon då ett åskmoln drog man sig snabbt undan. Stundtals var hon väldigt elak, spelade ut alla i familjen mot varandra. Hon var livrädd för att själv tappa ansiktet. 

Foto: Anders Hansson

Känslorna är dubbla. Det var trots allt modern som under barndomen introducerade Michael Segerström för teatern. Hon var totalt hänförd av den och beundrade skådespelare. Fadern däremot somnade och snarkade högt under föreställningarna. 

– Jag tror att hon själv hade något slags dröm om att bli skådespelare. Men det fanns nog inte riktigt på kartan att hon verkligen skulle kunnat bli det, hon växte upp på en gård i Sörmland, dotter till en sågägare. 

Så vad fick du för respons när du själv blev skådespelare?

– Ingen. Eller jo, jag minns en gång när jag hade fått en av mina första recensioner och en kollega till mamma sa: ”Oh, nu är du väl stolt att det går så bra för Michael”. ”Nä! Varför skulle jag vara det?” svarade hon.

Överhörde du det eller hur vet du att hon svarade så?

– Hon berättade det för mig. 

Varför? 

– Ja, varför? Det är väl ett sätt att säga: Du ska inte tro att du är något. 

Foto: Anders Hansson

Att bli fri från sina föräldrars kärleksbegrepp – förvridet eller inte – är svårt. Inom psykologin talas ibland om hämndspiraler, det vill säga att man utsätter andra för det obehag eller agg som man själv har blivit utsatt för. Hos Michael Segerström känner man inget nyckfullt, varken i hans bok om den stora kärleken till sonen Arre eller när man talar med honom. Det är svårt att föreställa sig honom sarkastisk.

Jag har en förmåga att se människors svaghet och utnyttja den. Elakheten kommer fram när jag inte mår riktigt bra

– Jo, jo, jo, säger han, det finns hos mig också. Jag kan vara väldigt arrogant. Det tror man inte, jag ser så snäll ut. 

Han trummar med fingrarna mot trädgårdsbordet och fortsätter:

 – Jag har en förmåga att som mamma se människors svaghet och utnyttja den. Men jag tror inte att jag är lika infam som hon var. Elakheten kommer fram när jag inte mår riktigt bra. Det känns avlägset nu för jag är plötsligt inne i en sådan framgångsvåg. För tillfället är det mesta bra, men det var det inte för ett och ett halvt år sedan.

Michael Segerström rättar till den platta citrongula kepsen med kort skärm, det är väl en modell som brukar gå under namnet gubbkeps. Han reser sig upp; han vill bjuda på något. Han går förbi nyponbuskarna, uppför stentrappan där badbyxor hänger på tork över räcket och in i köket. Strax kommer han ut med en assiett. På den ligger hemlagade italienska köttbullar i tomatsås. De är verkligen saftiga. 

Varje eftermiddag ägnar han ett par timmar åt matlagning. Förra vintern orkade han inget sånt.  

Då befann han sig långt ner i en depression. Det har hänt honom flera gånger under livet.

– Jag såg inga färger längre, jag levde i en gråskala. Jag försökte skriva av mig depressionen. Det var det skrivandet som låg till grund för monologen ”Arg gubbe” som jag spelar nu.

Varför är gubben arg?

– Han är arg för att han är gammal, värdelös och förbrukad. Han tycker inte att han har någon plats i tillvaron längre.

Fungerade det att skriva?

– Nej, jag fortsatte neråt. Jag insåg ganska snart att jag behövde hjälp och började söka efter en terapeut – jag har gått i terapi förut – och då kom jag till den här människan som jag går hos nu. Hon är väldigt bra. I terapin kom vi in på sexualiteten och jag förstod att en del av min frustration handlat om det. Att komma ut ur garderoben blev därför ett nödvändigt steg till en psykiskt bättre tillvaro.

Det var bra jag skaffade barn sent i livet. Det gjorde att föräldraskapet blev väldigt viktigt för mig

Många stora händelser har för honom inträffat sent i livet. Pappa blev han först efter femtio, det stora erkännandet som skådespelare kom i form av en Guldbagge vid 64 års ålder och så nu detta; att komma ut. 

Han kniper ihop ögonen och kastar huvudet bakåt.

– Haha, ja, allting har kommit lite för sent. Det är speciellt, jag har jobbat, slitit och varit i relationer hela livet men så händer alla stora saker när man nästan är för gammal. 

Ser du dig själv som en late bloomer?

– Nja, jag har ju fått framgångarna sent i livet men jag tror nog att jag blommat lite tidigare också, fast det har inte uppmärksammats i medier. Jag har inte riktigt funderat på det där, har fått slicka i mig framgångar och erfarenheter när de kommit. Men jag tror till exempel att det var bra att jag skaffade barn sent i livet. Det gjorde att föräldraskapet blev väldigt viktigt för mig. Och jag tror att han, min son, behövde en sån förälder. 

Att du kom ut nu vid 75 års ålder, har det påverkat hur du ser på ditt liv?

– Ja, lite grann.

Skrattet är borta. 

– Det finns en sorg över att jag inte kommit ut tidigare. Att jag faktiskt inte tillåtit mig att ha ett homosexuellt förhållande till exempel. Men det är också en lättnad, en befrielse. Nu behöver jag inte hymla längre. 

Läs fler helgintervjuer i DN Kultur av Sandra Stiskalo här, exempelvis med författaren och illustratören Liv Strömquist. 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: