Midnight Sister skippar klichéerna i pophistorien

22 januari 2021

Man ska vara försiktig med pophistorien. Alldeles för många har handskats för oaktsamt med arvet från dess mest framträdande scener och akter.

Att möta en duo från Los Angeles vars influenser är hämtade från sextio- och sjuttiotalet innebär alltså inte automatiskt bubblande intresse. Oftast är den sortens referenstäta pop som Midnight sister sysslar med klichéartad i sin vilja att stoltsera med historisk detaljkännedom.

Men Juliana Giraffe och Ari Balouzian lyckas undvika plattityderna. Trots, eller kanske tack vare, Giraffes bakgrund i konst och film är deras andra album ”Painting the roses” varken effektsökande eller pompöst. I stället närmar sig duon ljudet av historiska giganter som Velvet Underground, The Carpenters och Elton John med en skev, egensinnig blick. Här finns en lekfullhet i handlaget som skalar av flera kilon av den besvärande tyngd som annars brukar finnas hos grupper med motsvarande dragning åt det arty eller teatrala.

Allra mest lyckat blir det när Giraffes luftiga röst smyckar discorytmen i ”Sirens” eller ”Escalators”. Där är Midnight sister något av det mer uppfriskande som kommit ur den amerikanska indiefåran på länge. En påminnelse om att retro faktiskt kan ha viss poäng.

Bästa spår: ”Escalators”

Läs mer om musik och fler texter av Sara Martinsson

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: