Miley Cyrus bottnar ändå i smaklösheten

27 november 2020

För artister som byggt sina karriärer på arenaturnéer har 2020 varit en utmaning. Sedan kapitalet försvunnit nästan helt ur inspelad musik har en ny sorts popstjärna vuxit fram. En popstjärna vars kulturella relevans inte ligger i vad som möter lyssnaren via öronen, utan i helkroppsupplevelser. Katy Perry är en sådan. Lady Gaga en annan. Miley Cyrus den kanske mest utpräglade.

Av de tre nämnda är hon den som placerat sin tron på lösast sand. Där Perry omgett sig med de största producenterna och Gaga förankrat sitt artisteri i konst har Cyrus inget. Sedan hon lämnade Disney-alter egot Hannah Montana har hon varit beroende av scenen för att kunna skapa sensation. På så vis är hon kanske också den mest tidstypiska popstjärnan vi har. Ta ifrån henne privilegiet att få åka linbana över publiken på en uppstoppad korv och kvar är intet.

Sjunde skivan ”Plastic hearts” är alltså i och med pandemin skapad i ett vakuum. Bara omständigheterna i sig gör den intressant. Omslaget är neonrosa och svart, för tankarna till åttiotalets new wave. Musiken är hämtad ur närliggande lådor. En Blondie-cover. Gäster som Joan Jett och Billy Idol. Återkommande gitarrsolon, radiovänlig hårdrock så som den lät när pappa Billy Ray toppade listorna för 30 år sedan. Och så förstås en och annan pampig ballad. Till exempel en som heter ”Golden G string”. Japp, den handlar om plagget i titeln.

Rent estetiskt är det förstås bedrövligt. Att lyssna på låtar som ”WTF do I know” och ”High” är plågsamt. Men jämfört med de förljugna folkposer som präglade föregångaren ”Younger now” framstår ändå ”Plastic hearts” som mer genuin. Smaklösheten som triumferar här är trots allt något som Miley Cyrus bottnar i. Genom att i studion kanalisera den ovilja att följa oskrivna stilregler som gjort hennes scenpersona till en succé har hon lyckats göra sitt mest uppriktiga album hittills. För första gången finns en kreativ idé som bär. Att den sedan är dålig är antagligen, i detta unika sammanhang, mindre viktigt än att den är sann.

Bästa spår: ”Edge of midnight (Midnight sky remix)” feat. Stevie Nicks

Läs mer om musik och fler texter av Sara Martinsson

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: