Mirakulöst maskspel på Confidencen

01 augusti 2021

Confidencen har etablerat sig som en av Sveriges intressantaste sommarscener, med ett spetsigt och finurligt utbud spritt över hela två festivaler - O/modernt på försommaren, och Confidencen Opera & Music Festival på sensommaren. Musikaliskt och visuellt är årets operaafton, med två brittiska barockoperor - eller ”maskspel” som det hette på John Blows och Henry Purcells tid - ett mirakel.

Tematiken i de besläktade operorna är hämtad från Ovidius ”Metamorfoser” och Virgilius ”Aeneiden”, och handlar om kärlek, kurtis, och smärtan över att förlora den man älskar. I Blows ”Venus & Adonis” samarbetar Venus med Cupido - en Karlsson-på-taket-inspirerad spjuver med blå kortbyxor, spelad av countertenoren Rupert Enticknap - om att skicka ut hennes älskling Adonis (utmärkte norske barytonen Bernt Ola Volungholen) på vildsvinsjakt i sällskap med ett knippe parodiska mopsar - i förhoppningen att kärlekslågan ska växa av avhållsamheten.

Medan Cupidos kärlekslektion, där näpna amoriner lär sig stava till svartsjuka, bedrägeri och andra ord i kärleksalfabetet, fungerar som den komiska höjdpunkten i Blows opera, så är det häxornas dans - anförd av Rupert Enticknaps överhäxa i svart drag - och Belindas (Christina Larsson Malmberg) beskäftiga omsorg om sin matmor Dido som ger liv åt Henry Purcells opera.

I ”Dido & Aeneas” (uruppförd 1689, bara fyra år efter ”Venus & Adonis”) ingriper nämligen underjordiska makter när bröllop väntar mellan den kartagiska drottningen och den trojanske Aeneas, och komedin vänder överraskande till svart tragik.

Ensemblespelet är perfekt, diktionen föredömlig, och fraseringen i dirigenten Olof Bomans händer full av luft, spänst och humor. Ida Ränzlövs kärleksgudinna (hon spelar både Venus och Dido, Kartagos drottning) är med sin pondus och grace det självklara navet i intrigerna, och hon använder sin exceptionellt vackra mezzosopran som ett spjut - exploderande i kaskader av tårar och raseri när ödet går emot henne.

Anna Kjellsdotters kostymer leker med färgskalan i den gustavianska dräkten - rött och svart - och busar med den förenklade intrigen, som ramas in av idylliserande barockkulisser. William Reltons regi understryker de moraliserande pikarna åt ett manlighetsideal som handlar om jakt, fysisk överlägsenhet och erövring, och tar tillsammans med Sara Ekmans koreografi udden av allvaret med barnslig brittisk humor.

När kvällen lider mot sitt slut upplöses Dido i ett rökmoln då Kartago går upp i lågor. Stumma av häpnad vänder sig aktörerna om för att se sin drottning försvinna. Det är kvällens mest drabbande ögonblick.

Läs mer om musik och fler texter av Sofia Nyblom

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: