Mitski blev poppigare när pandemin var som deppigast

16 januari 2022

Kilometer efter kilometer breder de ut sig längs bergslätterna i Appalacherna i USA. Vilda lagerbuskar, laurel bushes. De slingriga och högresta grenarna växer kompakt och blommar explosivt. Det sägs att man inte ska gå för nära – det är lätt att fastna.

– Därför kallas de ibland för ”laurel hell”. Man har till och med döpt vissa platser efter personer som försvunnit i helvetesgrönskan.

Artisten och låtskrivaren Mitski för en rykande tekopp till läpparna innan hon fortsätter berätta om etymologin bakom namnet på den nya plattan.

– Jag drogs till den bilden. Albumet handlar mycket om att resignera. Att acceptera ett avslut på något. Det finns en skönhet och lättnad i det. Jag såg en koppling där till lagerbuskarna – att okej, du är fast, det är över. Men du är omringad av det här vackra, fortsätter hon med ett litet leende.

När DN träffar Mitski Miyawaki, digitalt, är hon i London på en pressturné inför släppet av ”Laurel hell”.

Hon erkänner att hon först inte ville åka. Förutom en kort resa till Los Angeles för att spela in en musikvideo har hon inte lämnat sitt hem utanför Nashville sedan pandemins början.

– Jag såg fram emot resandet i sig självt, det är bara lite läskigt. Covid lägger sordin på saker och ting, inte sant? säger låtskrivaren.

Hon föddes i Japan 1990 och är uppvuxen i en rad länder på grund av faderns mobila jobb inom politiken. Till sist rotade sig familjen i USA.

– När jag växte upp var jag ett ganska ensamt barn, så jag lärde mig, eller jag trodde att jag lärde mig, hur man var en människa genom att titta på mycket film och tv. Allt jag kunde lägga händerna på tittade jag på, berättar hon.

Intresset tog henne så småningom till Hunter college i New York, där hon pluggade media och film. Där skulle det finnas mer jobb, tänkte hon, än inom musikbranschen – dit hon i hemlighet ville.

– Men jag upptäckte ju snart att alla mina klasskompisar faktiskt verkligen ville göra film, och jag var bara där för att jag var feg. Jag smög in i musikavdelningen för att använda deras grejer hela tiden, så till slut fick jag inse att musik är det enda jag vill och måste göra.

Det nya albumet släpps den 4 februari men låtarna ”Love me more”, ”Working for the knife” och ”The only heartbreaker” är redan ute.
Det nya albumet släpps den 4 februari men låtarna ”Love me more”, ”Working for the knife” och ”The only heartbreaker” är redan ute. Foto: Ebru Yildiz

Hon bytte till Purchase musikhögskola och matade ut sina första album: ”Lush” och ”Retired from sad, new career in business”, men fick sitt stora genombrott 2016 med skivan ”Puberty 2”, där låtar som ”Your best American girl” och ”Happy” fick stor framgång. Två år senare, 2018, kom det mest hyllade albumet ”Be the cowboy”. En världsturné följde.

Sedan blev det tyst.

Vad var det som hände?

– Sent 2019, efter att jag hade spelat min sista show, tänkte jag mycket på idén om arbete och exploatering. Jag kände att jag hade slutat turnera på grund av att jag var för utmattad för att fortsätta, börjar hon.

Många gånger har hon pratat om turnélivet som slitsamt – om kändisskapet som slitsamt. Som en alternativ tillvaro som blir världsfrånvänd.

– Min hjärna kan inte få det att gå ihop – att bli hyllad av massor av främlingar samtidigt som jag lever mitt lilla liv.

Mitski pausar. Några tysta sekunder går.

– Men efter att jag hade slutat med allt så tänkte jag: ”Herregud, vad har jag gjort?” Ska jag verkligen släppa taget om det här som jag har strävat efter under åren?

– Om jag inte kan gå tillbaka till det här arbetet, musiken, som jag har jobbat så hårt med, är det enda som kommer hända att jag måste hitta ett nytt jobb. Och bli exploaterad och behöva kompromissa någon annanstans. Till slut kände jag bara att det inte går att fly, hur man än gör.

Ur den sinnestämningen föddes låten ”Working for the knife” som släpptes i oktober – det första smakprovet från albumet ”Laurel hell”.

Varför ville du släppa den först?

– För att den satte tonen för hela albumet. När vi mixade så hade vi svårt att komma fram till vad temat skulle vara och hur det generella soundet skulle låta. ”Working for the knife” var den första låten där vi kände att här är den, this is it. Och efter det kändes det som att vi hade en ledstjärna för resten av arbetet.

Och egentligen slutade hon ju aldrig med allt. Hon har skrivit, varit i studion, spelat in musikvideor.

Hela det nya albumet har mixats och producerats under pandemin, och det märks, enligt Mitski. Det hon först såg framför sig var ett mer sorgset och rockigt album.

”Låtarna började ta en popform för att vi behövde något som piggade upp oss”, säger Mitski om albumet som producerades under en dyster pandemitid.
”Låtarna började ta en popform för att vi behövde något som piggade upp oss”, säger Mitski om albumet som producerades under en dyster pandemitid. Foto: Ebru Yildiz

Men att sitta i studion med producenten Patrick Hyland och se utvecklingen i världen ta en dystopisk vändning ändrade även musikens riktning.

– Vi stod bara inte ut, helt enkelt. Det blev för deppigt. Vi behövde något upplyftande, något att dansa till. Så det blev mer poppigt, säger hon och fortsätter:

– Allt kändes också viktigare på något vis. Som att vi tog en risk genom att skapa det här, eftersom det kunde vara farligt att vara i kontakt med andra personer. När oddsen är högre måste man tro på det man håller på med – inget kan göras halvhjärtat.

Mixandet tog mer än ett år sammanlagt – den längsta tiden hon har lagt på ett album.

– Jag ska aldrig göra om det! Man hinner börja tvivla både en och två gånger på om man verkligen fått till den bästa versionen. Det är faktiskt inte hälsosamt för ens hjärna, säger Mitski.

Låtarna till ”Laurel hell” skrevs däremot till stor del under turnén 2018. I brist på tid utvecklade Mitski ett sätt att skriva där hon kom på en fras eller del av en sång, skrev ned eller spelade in den på mobilen och stoppade undan den.

När började de undanstoppade fraserna kännas som en helhet?

– Alltså även om tankarna kommer från olika tidpunkter så tenderar jag att vara i en särskild sinnesstämning en ganska lång tid. Så ofta finns det kopplingar mellan saker jag skrivit ned.

Var någonstans kommer tankarna och inspirationen från?

– Jag absorberar och influeras av allt i mitt liv och min omgivning egentligen, och framför allt försöker jag att vara ärlig med hur jag känner när jag skriver något, för det är liksom det enda sättet att göra något som andra personer kan relatera till.

I februari sätter den i princip slutsålda USA-turnén i gång. Hon längtar, men är också rädd.

– Att uppträda är ju min favoritsak och äntligen får jag göra det igen. Jag hoppas att jag inte har glömt hur man gör. Men samtidigt kan jag inte vara glad fullt ut på grund av pandemin, det är läskigt. Men vi måste också fortsätta. Fortsätta att leva.

Läs mer: Kulturhändelser du inte får missa 2022

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: