Moto Boy: Jag kan inte förlika mig med mansrollens brutalitet

23 mars 2019

När intervjun är färdig går jag och Oskar Humlebo ut från hotellet till en marseftermiddag som är grå, med grå asfalt och grå hus. Vi ställer oss och väntar på bussen. Den kommer. Plötsligt skriker någon bakom oss:

– GÅ IN I BUSSEN DÅ DIN FITTA! FAN VAD SKRAJ DU ÄR!

Jag vänder mig skärrat om, men det är inte på oss det skriks. Det kommer från ett tonårsgäng där en kille med acnerosiga kinder gapar åt en mindre, mer försynt kille. Den aggressive killen vänder sig mot sina kompisar och flinar: ”Kolla, fan vad rädd han blev!” De skrattar. Hans ögon strålar upphetsat, ja hysteriskt. Han springer fram till dörren och spottar efter killen i bussen och skriker bög och fitta efter honom. 

Det är svårt att vara ung. Det kan vara svårt att vara man. Det kan också vara lätt, det är bara att vara brutal och dum och elak så har man fyllt en färdig mall.

Jag tänker på de där sekunderna i flera timmar efteråt. Jag tänker på vad man borde ha gjort. Det gör Oskar Humlebo också, visar det sig. Det dröjer ett dygn tills vi pratar om det. Men man kan också säga att vi knappt pratat om annat den här eftermiddagen.

Två timmar tidigare möts vi i lobbyn på hotellet Haymarket, men jag ser först inte att det är han. I glipan mellan den djupt neddragna mössan och det svarta munskyddet skymtar bara ett par ögon och några framstickande hårtestar. Men så kränger han av sig attiraljerna och viker ihop munskyddet i ett fodral märkt ”Fashion mask” som han stoppar i den svarta jackans innerficka. 

Foto: Nicklas Thegerström

Han bär masken, förklarar han, eftersom han bor på landet och hans immunförsvar blivit skörare mot baciller och bakterier, vilka det kryllar av i huvudstaden. I höstas tappade han rösten efter att oförsiktigt nog hälsat på så många personer under en turné. Vilket är illa i sig för en sångare, men än värre för någon som gjort sig känd för sin skira sakrala stämma, av vissa kallas han ”enmansgosskör”. När han hoppat in som gitarrist i The Cardigans lär Nina Persson ha sagt, ”Det är skönt när Oskar är med, för då har jag en överstämma”.

Samtidigt är masken också en tacksam om man vill odla sin excentriska sida, tänker jag.

– Har man svart mask är det okej, men när jag haft en vit duckar folk skrämt undan: ”Har han ebola!?”

Oskar Humlebo är mer känd under sitt artistnamn Moto Boy. Några nyckelord som ofta återkommer i beskrivningarna av hans musik: pojkaktig, romantisk, intensiv, mörk, desperat, skir, känslomässig.

Lika känd som han är för det musikaliska är han för det estetiska. I en uppskattande recension av albumet ”Keep your darkness secret” (DN 26/3 2014) hyllar Fredrik Strage hans androgyna stil: ”Vem älskar inte långsmala indiedrasuter i skinnjacka, läppstift och högklackat?”

Frågan kanske är retorisk, men svaret är: inte nödvändigtvis alla.

– Man möter mycket småsinthet, även från högutbildade storstadsbor. När jag slog igenom 2008 fick jag också från kvinnor i kulturkonsumerande kretsar höra att ”läppstift är ju lite bögigt på en kille”. Jag blev förvånad. 

Jag blir också lite förvånad. Men också över att han som känns så urban bor i ett hus vid vägs ände ute i skogen, i en liten kommun i Skåne. Där lever han med sin fru Petra Fors, som medverkat på flera låtar och spelningar med Moto Boy. De har även electroduon Pikko som gemensamt musikprojekt. 

Foto: Nicklas Thegerström

Kommunen – där Sverigedemokraterna blev största parti i både riksdags- och kommunvalet – känns inte som den mest omfamnande miljön för könsöverskridande konstnärspersoner.

– Visst märker man av deras närvaro: på midsommarafton stod de utanför Systembolaget med sin flagga, på den lokala marknaden ser man dem inklämda mellan kebabvagnen och ståndet där det säljs skinnjackor med fransar. De är duktiga på att ragga folk och vet hur man målar upp bilden av alla som är avvikande.

Samtidigt, påpekar han, bor många musiker i trakten (han imiterar sin granne med tjock dialekt: ”Jag såg han sångaren i det andra bandet häromdan, han hade också glitter i ansiktet!”) och han målar upp bygden som någonting ur Nalle Puhs natursköna sjumilaskog. Det är kontrasterna han inspireras av. 

– Jag bodde i Berlin ett tag, vilket var väldigt inspirerande. När man kom hem från en turné fortsatte samma liv hemma. I skogen är det lättare att ta hand om sig, stänga ner. Jag behöver studsa mellan tillstånden.

Oskar Humlebo är uppvuxen i Hudiksvall. I en tidig DN-intervju beskrivs han som en ”kusin från landet”. I en konsertrecension kan man läsa hur han från scenen säger ”Ni stockholmare har ingen koll”, när han presenterat en 60-talsschlagerhit utan större respons från publiken.

Jag gör helt tvärtom: jag ger upp all ambition. Då blir man också helt fri

När jag påminner om det skruvar han lite på sig. 

– Jag får alltid en släng av konsert-tourettes. Konserter är speciella, allting ställs lite på sin spets: man blir en shaman och då är det lätt att ryckas med i sitt eget predikande. Jag är nog rätt intelligent på vissa sätt men korkad på andra, jag förstår inte att jag ska vara skraj på scenen. Det är som en bergsbestigardumhet: jag står på en klippa tusen meter upp i luften utan att fatta att det är farligt.

Hemligheten, säger han, är att ge upp. Han berättar om andra artisters grabbhårda, rituella förberedelser: att Håkan Hellström och hans band brukar slå varandra i ändan med en spade, att Johnossi tar en kalldusch innan de går på scenen.

– Jag gör helt tvärtom: jag ger upp all ambition. Då blir man också helt fri. 

Han klyver en bit cheesecake med teskeden, tar en tugga, smuttar på sin champagne av märket Deutz. Som av en slump har samma namn som tillverkaren av familjens traktor. Skumpa och jordbruksmaskiner, det är frestande att se symboliken i föreningen av ytterligheter. På samma sätt som i artistnamnet han tog från Mickey Rourkes mjuka machokille Motorcycle Boy i filmen ”Rumble fish” – stenhård på ytan men samtidigt blödigt besatt av att frige några akvariefiskar i en djuraffär.

Foto: Nicklas Thegerström

Jag frågar vilka mansförebilder han hade när han växte upp. Han funderar länge, men kommer inte på någon särskild. Däremot minns han vad han såg, och lärde sig om, hur en man ska vara.

– Det där med att man ska vara icke-empatisk: inte bara vara obrydd över hur andra mår, utan rentav vara elak och bli applåderad för sin brutalitet… det kunde jag aldrig förlika mig med. Så jag sökte mig till kvinnliga förebilder – Kate Bush, Siouxsie Sioux, Cranberries-sångerskan Dolores O’Riordan…

 – I stället för att anpassa mig drog jag mig tillbaka, lyssnade på Faurés ”Requiem”, sådant jag tyckte var fint. Jag blev väldigt ensam eftersom jag inte lyssnade på bredbent rock. 

Hans pappa var musiker (”Det var han som introducerade mig för Nirvana. Han insåg att jag var på fel spår när jag hade köpt en maxisingel med Marky Mark and the Funky Bunch”), men bytte tidigt bana till filosofi och undervisning. Mamman jobbade som neuropsykolog (”Kombon neuropsykologi och filosofi var fantastisk att få med sig”). 

Har de varit oroliga för vad du vill göra?

– I början tyckte de nog det var obehagligt när jag syntes i tv, att jag skulle råka illa ut för hur jag såg ut. Mamma brukade prata om att ”den lilla världen är större än den stora”. Den lilla världen, det man ser varje dag, det som är ens liv, hemmet – till skillnad från stora gester på Wembley inför hundra tusen personer. Det fattade jag inte som tjugoåring, men jag tror de då hoppades på en säker väg för mig, att den lilla världen skulle bli tryggare.

Han ler. Det saknas en bit av hans framtand.

– Det är från när jag var 17. Då fick jag spö av en stor, ful nazist för att jag hade långt hår och svart sarong. Men jag fixade inte skadan utan behöll den som en påminnelse om motvinden därute.

Det kan vara väldigt terapeutiskt att undersöka en känsla även om man inte upplevt den

På sin kommande skiva gör Moto Boy för första gången sånger på svenska. Eller, ja sång snarare. Hittills är bara en låt färdig och inspelad trots att albumet ska släppas i höst. Han kommer precis från ett möte med sin bokare och presskontakt och de är svettiga över de tajta tidsramarna. Den andra låten, som ska släppas i april, är inte klar ännu. Humlebo är desto lugnare, orden och tonerna kommer när de vill. Han är inne i en ”genial dumhet” där han helt litar på att det kommer bli bra.

Den färdiga låten heter ”Min stora kärlek”. Bara det känns rätt nytt, med tanke på att låtarna på förra skivan hette saker som ”Some broken thing” och ”Dead for seconds”.

Han skrattar lite när jag tar upp det.

– Jonathan Johansson la en gång handen på min axel och frågade ”Hur mår du egentligen?” Det visade sig att han hört låten ”When my heart was high” från min andra skiva som är rätt deppig: ”Håller du och din fru på att göra slut?” Visst gräver man i erfarenheter, men också i känslostämningar: det kan vara väldigt terapeutiskt att undersöka en känsla även om man inte upplevt den. 

Foto: Nicklas Thegerström

Han smuttar på kaffet.

– Intervjuer är också ett slags terapi, men utan att det hjälper något.

Då ska vi prata terapi. Du har sagt att du hade ett gäng pissiga år från 15 till 25 – ”en djup brunn av misär att skopa ur”. Vad bestod den misären i?

– Jag vet inte om jag kan säga att jag hade en tuff uppväxt, allt sådant är ju relativt. Jag flyttade till Gävle för att gå gymnasiet och var känslig och tog allting så hårt. Sedan fanns där mycket sprit och droger också, vilket inte är bra i unga år. Jag har alltid varit en kärleksfull och öppen person. Det är lätt att gå på nitar när man vill att det ska vara snällt.

Jag tyckte att det var svårt under puberteten att man plötsligt förväntades bete sig annorlunda i kompiskretsen. Att den mjuka sidan inte längre var värd något, rent av föraktades. Det var jobbigt att döda en bit av den där pojken man hade i sig för att bli accepterad: trycka undan sin medkänsla, skolka från skolan, håna andra, göra sig dummare och brutalare än man var… 

– Jag tror att vi var många som upplevde det så. Den brutala smällen när man vad förväntades av en enligt normerna. Tänk också på tjejerna i den åldern: ville de verkligen ha brutala killar som var dåliga i skolan? Det är som ett skådespel ingen egentligen vill vara med i. Som kille måste man döda en liten vacker del av sin pojke, som man sedan vid 25 får försöka hitta igen, pumpa liv i och nära tills den kan växa sig frisk. Det är nog vanligare än vad det pratas om. 

Att inte vara supermacho eller ha råstyrka kan jag skita i, men att inte bry sig om att ha pengar är svårare

En av de mest lästa texterna på DN:s sajt i mars var krönikören Bengt Ohlssons upprördhet över att män i dag måste bikta sig om sina svagheter ( ”Jag orkar inte med att män avkrävs känslor”). Jag känner inte en enda man som känner det kravet på sig. Snarare tvärtemot, ett tvång att vara tyst. 

Jag passar därför på att fråga Humlebo vad han tycker är svårast att i dag leva upp till i mansrollens kravspecifikation. 

– Att man ska vara rik, ha pengar och makt. Det gör mig ledsen. Att inte vara supermacho eller ha råstyrka kan jag skita i, men med pengar är det svårare. Det har inte enbart med könsroller att göra, men den finns där, bilden av mannen som enda försörjare, och det gör mig så deppig att en del kvinnor så totalt faller för föreställningen om att hitta en rik kille. Det är ett så tråkig sätt att se på människor. 

Den traditionella manligheten beskrivs ofta som destruktiv och skadlig, men kan du se några positiva manliga egenskaper?

– Absolut, men det har inget med mannen att göra. Handlingskraft, till exempel: att vara verkställande och inte bara teoretiserande. Att man lyfter saker, mekar med bilen, tar ansvar, är ledare, försörjer sig själv och andra. Det finns oändligt mycket positivt i den gamla mansrollen, men det är kvaliteter som alla människor borde – liksom den kvinnliga normen att vara omhändertagande, visa empati, skapa en omslutande värme. Det ska finnas hos mannen också. 

Foto: Nicklas Thegerström

Har du gjort lumpen?

– Nej, jag var anti. Men jag hade gärna gjort det i dag. När det känns som att karriären är i kris brukar jag surfa in på Försvarsmaktens hemsida, då kommer en längtan efter fasta ramar: att krypa runt i skogen medan någon säger åt en vad man ska göra. ”Marschera tio mil så får du mat”, det finns en poesi i det också.

Även om rockvärlden har en lång historia av androgyna profiler – Aerosmith, Queen, Marc Bolan, Bowie – så betyder det inte att man får immunitet mot trångsynthet. När Moto Boy var förband åt Johnossi i Tyskland fick han ur publiken höra, ”Oh no, it's that gay guy again!”

– Du kan vara hur mycket drag som helst på en dragklubb, men kommer man utanför sin kontext kan det snabbt gå snett. 

Sedan är intervjun färdig och vi går över det grå Hötorget till busshållplatsen. Och sedan kommer tonårskillen som skriker och spottar på sin kompis. Och vi står där båda två, Oskar och jag, utan att göra något. Som alla andra där. Och jag tänker på det resten av dagen. Skäms, gör jag också. För att jag inte var man nog att kliva emellan. 

Så nästa dag ringer jag upp Oskar igen och vi börjar prata om den där händelsen som, visar det sig, han också har tänkt på.

– Mitt civilkurage är sämre än jag ofta vill att det ska vara. När jag såg killarna tänkte jag direkt: ”Jag har en dator i ryggsäcken, jag vill inte att den ska åka i backen.”

Det finns en viss dubbelmoral där: vi vill att alla ska visa kurage men plockar gärna ner de som ställer sig upp

Det är väl så för de flesta av oss, försöker jag. Man hittar alltid ursäkter för att inte kliva in.

– Ja, men även om man skulle utsättas för våld av några skitungar – så farligt är det inte! Man borde inte bara säga en massa saker till de som redan tycker likadant, utan faktiskt göra något. Jag som bor i Skåne borde stå på barrikaderna mot SD. Jag borde gå på något slags gym för civilkurage och deffa upp det.

Det är dock inte helt enkelt, säger han, att stå upp för varandra i en värld som hårt driver att man bara ska stå upp för sig själv.

– Det finns en viss dubbelmoral där: vi vill att alla ska visa kurage men plockar gärna ner de som ställer sig upp. 

Samtidigt har han ju medverkat i flera politiska sammanhang, påminner jag. Han har spelat i Nina Perssons medborgarband och på queerfestivaler i Ryssland där den svenska ambassaden gav en säkerhetsbriefing för vad som skulle hända när – inte om – han blev arresterad.

– Den spelningen är jag stolt över, och de var tacksamma för att någon utifrån visade stöd för dem. Året innan hade någon kastat in gas i lokalen och kedjat ihop dörrarna, men när jag spelade gick det bra.

Foto: Nicklas Thegerström

Samtidigt ser han, och sporras av, andra som träder fram i kampen för jämlikhet och jämställdhet.

– Jag tycker ändå att det är många som är aktiva och står med knuten näve i luften, som min goda vän Nina Persson och Mia Skäringer, och jag beundrar och inspireras av dem.

– Jag vill bli mer politiskt aktiv. Jag har alltid sagt att jag vill förändra normerna och idealen, men det har varit för mitt eget nöjes skull; om det får efterdyningar för andra har varit en bieffekt. Nästa gång det blir bråk på bussen är det dags att göra det valet även i den lilla världen, som egentligen är den stora.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: