När rasbiologin gavs plats i Göteborgs finaste festsalar – ”Det var väldigt accepterat”

15 september 2019

Med tiden kom forskningen i Sverige att avfärda de tankar som lanserades friskt inom ramen för rasbiologin under förra seklets början.

Men då var det högsta mode: ”Succes”, löd rubriker i såväl Göteborgs- som Stockholmstidningar och recensionerna var överlag översvallande: Här fick nu även göteborgarna ta del av det som beskrevs som nya, spännande rön om den svenska folkstammen och i sal efter sal i Börshuset betitta ett rikt bildmaterial och skulpterade byster på människor från när och fjärran.

Bild 1 av 3 Inför utställningens öppnande i Göteborg intervjuades docent Herman Lundborg i Göteborgs-Tidningen.

Foto: Faksimil

Bild 2 av 3 Dagen efter invigningen var nyheten om folktypsutställningen huvudnyhet på Ny Tids förstasida.

Foto: Faksimil

Bild 3 av 3 ”Det har varit ytterst njutbara aftnar i Högskolans aula kväll efter kväll”, sammanfattade Göteborgs-Posten när utställningen avslutats.

Foto: Faksimil

Besökaren fick även ta del av de beskrivningar av desamma, som namnkunniga akademiker formulerat; hur huvuden var formade, om ansiktsuttryck, färg på ansikte och hår. Lokala egenheter. Dessa typansiktens typiska mänskliga karaktärer och egenskaper.

Docenten Herman Lundborg hade hållit öppningstalet och låtit sig intervjuas av tidningarna, han hade sett mängder av göteborgare vandra runt i salarna. 

I Göteborgs-Posten dagen efter öppnandet kunde han se rubriken ”Folktypsutställningen öppnad - Ett gott och lättfattligt åskådningsmaterial” och i artikeln noterades att ”till utställningslokaler har man lyckats erhålla de förnämsta i vår stad, Börsenhallarna, alltså en fullt värdig omramning till en i sitt slag enastående uppvisning”.

Klipp ur Stockholms-Tidningen 1 september 1919 om Svenska Folktypsutställningen i Göteborg. Foto: Faksimil

Den socialdemokratiska tidningskollegan Ny Tid skrev att ”omkring 700 personer besökte på söndagen utställningen” medan GHT noterade ”livligt intresse för folktypsutställningen” och att fotosamlingen med kända göteborgare ”kommer i dagarna att utvidgas, i det att Högskolans professorer skola införlivas med densamma”.

GHT meddelade även att alla biljetter till ”docenten Lundborgs föreläsning på torsdagen (...) nu äro slutsålda” men ett par dagar senare kunde tidningen lugna intresserade med att ”föreläsningsserien på Högskolan om svenska rasfrågor återupprepas”. 

Ändå, berättar doktoranden Britas Benjamin Eriksson i sin masteruppsats från 2013 (”Delaktighet som pedagogik – Föreställd ras och publikpositioner i den svenska folktypsutställningen”, Uppsala universitet), var docenten Herman Lundborg, den drivande kraften inom rasbiologin och utställningen, efteråt inte på något vidare humör.

– Herman Lundborg var lite tjusig som person. Han ville nog få mer effekt av utställningen än vad det blev. Han hade också fått reda på att en viss spansk befolkning fanns i trakten av Fjällbacka och på Bohus Malmön men trots uppmaningar inte fått in några fotografier på dem eller information om deras släkter, och det var han väldigt besviken över. Allmänheten ombads att korrigera detta så fort som möjligt, säger Britas Benjamin Eriksson till DN.

I dagarna har det gått precis 100 år sedan Svenska Folktypsutställningen visades på just Börsen i Göteborg. Den pågick 31 augusti till 16 september 1919 och blev till en sorts final efter att den tidigare under året vandrat från premiären på Konstakademien i Stockholm 8 mars via Gustavianum i Uppsala, i Stadshuset i Gävle och på Visby allmänna läroverk. 

Utställningen synes ha varit ämnad att bereda folkligt stöd för att trycka på politiken inför inrättandet av Statens institut för rasbiologi, som alla partier i riksdagen kort därpå enades om att inrätta med öppnande 1922 i Uppsala. 

– Ja, folktypsutställningen var ett led i att skapa rasforskningsinstitutet. Men ville faktiskt först skapa ett Nobelinstitut med ännu högre status. Utställningen var ett sätt att förankra rasbiologin som en trovärdig vetenskaplig disciplin. Det är en intressant och viktig del av institutionaliseringen av rasbiologin i Sverige, säger Britas Benjamin Eriksson.

– Man ska komma ihåg att rasbiologi då var väldigt accepterat, alla var med på det här. Först med nazismens frammarsch i Tyskland i början på 30-talet och att forskningsmetoderna började ses som gammaldags tappade den svenska rasbiologin mark. 

Eriksson berättar i sin uppsats att den välrenommerade kommittén bakom utställningen hade ambitionen att skapa ett permanent museum och att den först försökte få lokaler i Röhsska museet, men då man fick avslag där och hade knapert med pengar vände man sig till den berömde ledaren för Antarktisexpeditionen Otto Nordenskjöld, som uppenbarligen banade vägen till stadens finrum, Börsen, där kommunfullmäktige i dag håller hus. Tidningen Ny Tid skrev att utställningen inte hade blivit av om inte han ”med kraft verkat för saken”.

Eriksson noterar att ”det annonserades i god tid för att besökarna skulle få en chans att samla in och bidra med material och det poängterades att det främsta intresset låg hos bidrag från kustområdena, öarna, och skären.”

Dessa efterfrågades ”eftersom de utgjorde ett intressant undersökningsmaterial för rasbiologin men man ville även förmedla bilder av genuina Göteborgare”.

Utställningskatalogen innehöll utöver guidning till besökaren även en text om betydelsen av rasbiologin. Foto: Faksimil

När vi bläddrar i katalogen – som såldes för 15 öre – läser vi om utställningens tillkomst och att det ”på våren 1918 utgick från några akademiska föreningar i Uppsala en vädjan till allmänheten att insamla svenskt folktypsmaterial, och denna vädjan möttes av mycken förståelse”. 

För att orientera besökarna på Börsen upplyste katalogen om att Avdelning 1 fanns i Stora Börssalen, till exempel med ”upplysning om, den högväxta befolkningens fördelning på olika landskap, den renare nordiska typens utbredning i Sverige (...) samt den mörka och mörkt blandade typen i Sverige i olika landskap.” Besökaren uppmanas lägga märke till ”överensstämmelsen mellan kartbilden 2 och 3 – Långskallighetens betydelse som rasmärke”.

Börshuset har några av Göteborgs vackraste festsalar. Här trapphuset. Foto: Lars Näslund

I denna sal visades bilderna på – med användande av den tidens språkbruk – ”vallonerna med sina karaktäristiska drag, den finska typen med den starka bredden över underkäksvinklarne (...), den lappska typen (...) samt en del mera främmande rastyper; judar, zigenare”.
I avdelning 2 finns bland annat ”starkt rasblandade vagabonder och förbrytare (både manliga och kvinnliga).”

I pelargången mellan stora och lilla Börssalen kunde ”karaktäristiska bilder av Svenska folktyper från Finland, Åland och Runö” beskådas. Det nämns att ”ett stort antal bilder av professorer och docenter vid Helsingfors universitet belysa förträffligt stabiliteten i de nordiska rasdragen”.

I denna del fanns byster av svenska folktyper som Gaston Backman tagit fram. Patienter på mentalsjukhuset i Säter i Dalarna hade fungerat som modeller. De ställdes sedermera ut på Etnografiska museets företrädare på Wallingatan i Stockholm. 

I Lilla Börssalen, ”släktgruppernas rum”, ”ges det rika tillfällen att studera olika egenskapers ärftlighet.” Om innehållet i Avdelning 7 skriver man att ”ingen fråga är av större betydelse för rasbiologen och rashygienen än ärftlighetsfrågan”, så här visas ”hur en sjukdom nedärves genom åtta släktled (...)”.

Forskaren Britas Benjamin Eriksson menar att utställningen var utformad för att besökarna skulle etablera nya lojalitetsband till en rastypologiskt definierad ”föreställd gemenskap” när de gick igenom salarna.

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings skribent kom att fundera på sin egen person: ”Under en vandring genom dessa lokaler, under en än då flyktig granskning av alla dessa ansikten och typer – män och kvinnor, barn och åldringar, ädelt skurna tänkarprofiler, jovialiskt grinande bondgubbar, bistra tattarhuvuden, lappar, zigenerskor, kriminella pariastyper med rasblandningens alla särmärken bredvid stolta svenska typer av hög och ren ras – arbetare, bönder, professorer och ämbetsmän - inför allt detta kan man likväl icke undgå att förnimma den känsla, som sticker och eggar på samma gång, när man skall ställa den vetenskapliga diagnosen på sig själv.”

Att en utställning med alla dessa inslag inte betraktades som någon apart verksamhet för några få akademiker framgår om inte annat över den lista på utställningens donatorer som tryckts sist i katalogen. Där listas namn som Anders Zorn (5.000 kronor), Sven Hedin, Verner von Heidenstam, Hjalmar Lundbohm men även företag som bokförlagen Albert Bonnier, Norstedt & Söner liksom tidningarna Aftonbladet, Dagens Nyheter, Stockholms-Tidningen och Svenska Dagbladet. Även Kungliga biblioteket och Nordiska museet hade givit sitt stöd. 

Den svenska rasbiologiska forskningsvinden vände alltså något tiotal år senare, men redan i början av 20-talet restes kritiska röster, bland dem Dagens Nyheters Torsten Fogelqvist. Han, som sedermera blev politisk chefredaktör och ledamot av Svenska Akademien, skrev bland annat en text med rubriken ”Rasbiologins mysterier”.

Henrik Höjer skrev i en artikel i Forskning & Framsteg 2012 att Fogelqvist ”menade att det var absurt att se exempelvis lägre tjänstemän som en biologisk kategori, och hävdade att Herman Lundborg bedrev någon form av kvacksalveri som duperade allmänheten och förskingrade skattemedel”. Särskilt lyfte Höjer upp detta Fogelqvist-citat: ”Med bitande ironi konstaterade han: 'Att fosterlandslöshet, gudlöshet, individualism och egoism ur rasbiologisk synpunkt skulle vara degenerationsfenomen eller degenerationssymptom är en högst intressant nyhet.'”

Docent Herman Lundborg tillhörde de drivande inom den svenska rasbiologin. Foto: Norstedts

Höjer noterade att docent Herman Lundborg, som kom att leda rasbiologiska institutet, svarade med att i sin korrespondens kalla Dagens Nyheter för ”judetidning”, och att han varit beredd på kritik från det hållet.

Författaren Ola Larsmo har skrivit om rasbiologin i olika sammanhang. Han säger att Svenska Folktypsutställningen ofta förknippas med just Herman Lundborg, men att det fanns en hel grupp bakom honom, Sällskapet för rashygien. 

– Där ingick många namnkunniga svenska forskare, det var alltså forskarsamhället som drev fram det här. Man brukar i debatten lägga det största ansvaret på politikerna, men forskarna kommer till dem och säger ”nu ska ni lyssna på oss”. Man kan säga att här finns ett exempel på en mörkare sida av folkbildningen. Det var inte Herman Lundborg, sossar eller högerpartiet, utan en hel grupp inom forskarsamhället, säger Ola Larsmo till DN.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: